hade den stackars fången god tid att fördjupa sig i sina egna tankar. Detta var nu således slutet på hans re. sor och militära bana, och början till en ny följd af förödmjukelser. Han ryste vid tanken på att han måhända skulle föras tillbaka med våld, med en eskort, som om han vore en brottsling, och med den fläcken på sitt rykte, att han sällskapat med en charlatan och bedragare och förmodligen äfven en tjuf. Ack, buru olika var ieke detta mot hans ljufva dröm om att kunna uppträda i Rumelli såsom en bepröfvad krigare, med hederskorset på sitt bröst, ett föremål för alla sina bekantas stolthet och afand! Hvilket missöde var det icke att sålunda hafva råkat ut för en skurk, i stället för en verklig officer med vilja och förmåga att bistå honom. Säsom sakerna nu stodo; huru kunde han väl vänta att nåon skulle tro att han allvarsamt önskat att örena sig med armen? Nej, icke ens mamsell Rosa skulle göra det. Men hvad framtiden än kunde hafva i beredskap åt honom, så mycket hade han dock bestämdt beslutit, att hän aldrig mera skulle återgå till seminariet, teologien och det presterliga yrket. Nej, om han än skulle blifva tvungen att arbeta som en bonde, ville han tusen gånger hellre göra detta, än attlefva i öfverflöd i ett kall, hvars pligter han ej kände sig vuxen. Man kunde vara en god kristen och arbeta på sin salighet uten att vara hvarken prest eller munk; i annat fall, hvad skulle väl blifva af den ofantliga majoritet, som ej var någotdera. Vincenzo hade en förkänsla af den strid han i detta afseende skulle komma att bestå, och han omgjordade sina länder för att inlåta sig deruti; På samma sätt som en mun fall af en kylande dryck ökar ens