Men er far — tänk bara huru ond han kommer att bliK, invände Vincenzo. Naturligtvis blir han det4, svarade den andre; men det oaktadt glömmer han nog och förlåter det. Oss emellan sagdt, är gubben för både konstitutionen och kriget, ehuru han inför mig låtsas ge bådadera en god dag. Saken är den, att han föredrar mig framför båda, och som han välvet huru jag längtar att gå ut som frivillig, gör han allt hvad han kan, stackars karl, för att afkyla min ifver. Nå, skola vi ge oss af? 4tJa, men han kommer säkert att kasta hela skulden för ert aflägsnande på migX, invände åter Vincenzo; Soch så kommer äfven min gufar, herr advokaten, att göra. De skola utan tvifvel båda anklaga mig för att ha lockat er härifrån. tMen huru skulle ni, instängd här uppe och utan något medel att träffa mig, kunna bli anklagad för att ha förledt mig? Ingen klok menniska kan falla på en sådan tanke; tvärtom skall nyckelns borttagande af mig visa så tydligt som möjligt att det är jag som varit det egentliga upphofvet till vårt aflägsnande. Det inser ni säkert sjelf. Och för öfrigt har jag ju en tunga att försvara er med, ifall så skulle behöfvas.4 Ja, hvad den saken angår, tviflar jag visst inte att ni skulle göra dett, sade Vinpenzo, hvars skrupler gåfvo vika mera till följd af hans nya väns varma och öppna sätt än af det logiska i hans argumenter. Ni är en riktig hederspascha, och jag vill så med er till verldens ända. Jag skall på ögonblicket vara uppe och klädd.4 Stopp litett, sade Ambrogio. Skulle let inte vara tryggare för oss båda om ni jvarlemöade er seminaristdrägt? Den skulle oli ett eäkert igenkänningstecken, hvarigevom man lätt kunde uppspåra oss; och oi