gande, framställd i den enda form omstän digheterna tilläto, och att det klokaste han kunde: göra, var att gå och lägga sig att sofva. KAPITLET XI. Vincenzo tager en ny ansats. Antingen timmar eller minuter -hadeförflutit, visste han icke, då han Uppyseke genom skrapandet af en nyckel i låset till hans dörr. Han satte sig upp i sängen och medelst ljuset från fönstret (natten var ljus och stjernklar) såg han dörren sakta öppnas, och en gestalt ljudlöst emyga sig fram till hans säng. Jag är öken, hviskade Vincenzo; hvem är det?4 Jo, det är bara jag, Ambrogio, svarade märens son i samma försigtiga ton. Jag förmodar att ni väntade mig; inte sannt? tSanningen att säga, hade jag förlorat allt hopp om att någon skulle komma; jag satt uppe till klockan öfver elfva. Det dröjde ovanligt länge inoan gubben far min somnadeX, förklarade Ambrogio; och jag vågade mig inte in i hans rum för att taga nyckeln till er dörr innan jag hörde honom snarka. Vi kunna nu vara trygga för honom till klockan fem i morgon bittida ; jag känner hans vanor. Hvarför jag kommit hit, är för att fråga om ni ännu har lust att gå och ge de der fördömda Tedeschi på pelsen.4 3a, det har jag visst det, sade Vincenzo, Som jag bara visste huru jag skulle kunna verkställa det; men den första svårigheten är hvar jag skulle kunna låta värfva mig, och den andra attjag inte har ett enda öre. tJSag har tillräckligt med penningar för två, sade Ambrogio, och jag känner väl till trakten. Vi bege oss direkte till lägret.5