törst, på samma sätt hade det lilla Vincenzv smakat af verlden ökat hans längtan efter mera och väckt hans önskan att få enomvandra den utan band. De få sista händelserika dagarne hade utgjort en vändpunkt i hans lif och stadgat hans hittills obestämda längtan efter frihet till en okuflig föresats att förvärfva sig den. Mången skenbart vek och böjlig natur behöfver endast tryckningen af några ovanliga omständigheter för att genast hårdna, på samma sätt som vatten endast behöfver en viss grad af köld för att stelna till is. Mot klockan fem på aftonen afbröts; Vincenzos töte-å-tete med sig sjelf för ett ögonblick af ett besök af hans tillfälliga fångvaktare, som förde med sig åt honom ett stort stycke bröd och några körsbär; och detsamma inträffade klockan åtta, då mären: bad honom komma ned och supera. Under måltiden höll Vincenzo flera gånger kf att komma ur fattnipgen genom åtskiliga sparkar från hans vis-å-vis, märens son, ett beteende, från hvilket det deltagande, ja, vänskapliga uttrycket i den sparkandes ansigte borttog hvarje sken af fiendtlighet. Han kunde endast uppfatta dem såsom en varning, utan att han för ögonblicket kunde fatta dess verkliga betydelse; möjligen inneburo de äfven: ett löfte om hjelp. Då klockan slog nio, fördes Vincenzo tillbaka till sin vindskammare, och der lemnades han under hjertlig önskan om en god natt, men utan något ljus. Han satt uppe i mörkret flera timmar å rad, med en obestämd väntan om att någonting skulle hända, till dess han slutligen, då han hörde klockan slå elfva, och en allmän tystnad rådde både inom och utom hus, kom till den slutsa:sen, att spårkarne ej betydde någönting mera än en försäkran om delta