Aftonbladet – 15 januari 1864, sida 1

detta liknade i hög grad bedrägeri eller öppet tiggeri under förevändning af patriotism, ett slags tiggeri hvartill Vincenzo ej hade lust att låna Big. Sådana voro de tankar som jäste i f. d. seminaristens bjerna på tisdagsmorgonen. Men hvarför då icke genast skilja sig från en person, hvilken ban så starkifjmisstänkte? Fruktade han att kasta sig ensam ut i verlden, långt ifrån hemmet, utan vänner och utan penningar? Nej, icke detringaste. Vincenzo vieste ganska väl att han icke var längre borta från Rumelli än hans gudfars inflytande sträckte sig; han var fullt öfvertygad, att han endast behöfde uttala herr advokatens hedrade namn för att erhålla både skydd och medel att återvända hem. Men äfven om detta icke hade varit fallet, hade ban tillräcklig sjelftillit för att ensam begifva sig å väg, med förhoppning att försynen skulle sända honom den hjelp han behöfde. Hvad som afbhöll honom från att genast lemna Roganti var, att han icke var fullt säker på att) denne var en bedragare; det var fruktan för att förorätta en man, som möjligen var oskyldig och som på sitt sätt hade visat sig god och vänlig emot honom; med ett ord, det var samvetsgrannhet, denna hederligt folks stora svaga punkt, som försätter dem i en så ofördelaktig ställning i deras transaktioner med al!a dem som sakna detta besvärliga appendix. För att befria sig från det obehagliga valet att antingen förolämpa utan bestämd och giltig anledning, eller understödja ett bedrägeri, hade Vincenzo efter lång öfverläggning stannat vid det beslutet, att gå en medelväg och framlägga sina bekymmer inför intendenten i första stad de kommo till. (Iatill denna dag hade Vincenzos ledsagare, antingen afsigtligt eller af en händelse, icke en enda gång passerat genom någon sådan.) Hvarje intendent skulle sannolikt veta, eller i annat fall lätt kunna skaffa sig reda på huruvida det verkligen fanns någon öfverste Roganti