ken sjelfva det offieieila bladet i Petersburg måste bekänna, att åtgärden innebure någonting icke normalt, dervid betydelsefullt tilläggande men denna laglydnad dödar 0oss, allt detta ingår för mycket i dagens historia för att närmare behöfva påpekas. Efter en kort redogörelse för de diplomatiska förhbandlingarne yttras bittert men träffande, att dessa endast tjenat till att förvärra den lidande nationens ställning. Ef ter en blick på den skärande kontrasten emellan grefve Russells stolta och straffande ntlåtelser på middagar och hans sista ord till Ryssland, det jemmerliga yttrandet i depeschen af den 20 Oktober 1863 att hennes majestäts regering med tillfredsställelse förnumme den försäkran, att kejsaren fortfore att vara lifvad af välvilliga afsigter emot Polen?, afslutar förf. sin frainställning med följande ord: ?Här afsluta vi nu teckningen af den kamp, som fortgår under Europas ögon, och som för hvarje dag växer i omfång. För trettio. två år sedan genomgick Polen likartade pröf. ningar, och den tidens nationalregering ytt rade då genom en ef sina agenter i utlan det: Huru! skulle då polackarne vara de enda, som behöfde förgäfves vädja till alig principer af rättvisa, moral och politik? År det Rysslands stora makt, som verkat er förändring i dessa principer? Men då borde man också öppet erkänna, att det icke fin nes några principer alls, eller att de biot bero af omständigheterna; men vore väl et dylikt erkännande förenligt med kabinetter nas värdighet? Skulle det ej vara detsamma som att tillstå, att Ryssland är en makt emot hvilken man icsze vågar att hafva nå gra principer?? Etter trettiotvå års förlopp kan nu frå jgan ställas på samma sätt; det är omöjligt jatt den ej erhåller ett svar mera i öfverens stämmelse med rätt och billighet, med Eu open heder och intresse.? mm