Aftonbladet – 14 januari 1864, sida 1

verket hafva, resonerade ynglingen, af att draga med sig en besvärlig börda i skepnaden af en yngling, utan både vänner och penninger, e8å framt det icke var, såsom han från början hade föreäkrat, för att befria ett jesuiteraas offer, såsom han oriktigt trodde att ynglingen var och för att skaffa ytterlifar en arm att kämpa för fosterlandets frinet. Med dessa och dylika reflexioner sökte Vincenzo ur sin själ utplåna den misstanke som hade uppväckts af de eednaste höndelserna och r ducera sina onda aningartill en löjlighet — ett försök i hvilket han dock icke helt och hållet lyckades, emedan sådant hindrades af öfverstens hemlighetsfulla hviskning i örat på den bleka damen samt atropet stackars gosse !X och den tlick som å:följde detta utrop. Så förbryllad Vineenzo än var, var han dock längt ifrån att känna sig olycklig. Det lifliga intresse han kände för allt hvad han såg, den lifvande verkan, som nyheten i hans ställning och det nya sceneriet framkallade, lemnade honom ej tid och ingaf honom ej fallenbet för att uppehålla gig vid dessa anledoingar. till. oro och tvifvel. Det szurblå himlahvalfvet, den vidsträckta synkretsen, deyv nedgående so!en, hvilken förgyllde de höga. furoroa som växte vid vägen, fåglarens sång, den betande bo skapen, sjelfva faktum att han fri och ledig rörde sig framåt, allt detta var för den unge yeandraren lika många källor till liflig pvjutniog. Landskapet, genom hvilket han färdades, hade inga anspråk på att vara pittoreskt — det .var en ofantlig slätt med knappast märk bara kuperingar, som uppväckte föreställningen om-.en grön och gul sjö, med:.ank rada, flottor af. otaliga mulbärsträd, och som i norr begränsades af.en verklig klippkust. Alperna. Men vegetationen var så kraftig, de gröna färgskiftingarne voro så rika och omyexlande, hvarje löf; hvarje grästrå lyste