Aftonbladet – 14 januari 1864, sida 1

Jag tackar er så mycket, min fru, men ri måste nu bege oss af igen; vi ha ännu tt godt stycke väg att färdas före solnedDE Prick ett glas vin till medan hästen sadas, bad den välvilliga damen. Öfversten ydde henne med en hflig beredvillighet och ackade derefter i temligen bombastiska orda ag för det gästvänliga bemötande han och ans unge följeslagare hade rönt. Vincenzo utryckte helt enkelt och blygsamt den tacksamhet han kände. En lycklig resa nu, och måtte Gud välsigna er!4 sade den äldre damen till honom, 1å han på öfverstens tillsägelse först gick ut. Roganti stannade efter en minut eller on i hemligt och förtroligt samspråk med un i huset, erhöll något af henne, som han med ett nytt blomstrande tal stoppade i sin icka, och linkade derefter ut på gården, der han under en mängd grimaser, som skulle uttrycka en liflig smärta, sutligen lyckades att med tillhjelp: af stalldrängen klättra upp på sin höga Rosinaate, hvarpå han nflägsnade sig, beledsagad af den lilla barnskarans stirrande blickar. Ryttaren, åtföljd af Vincenzo, hade ej kommit fyrtio steg utför alla, då en kler ung röst ropade på dem att stanna, och den unga damen kom springande efter dem och stack ett litet rundt paket i Vincenzos hand sägande: Det här är åt er från mammat, hvarefter hon skyndade tillbaka hem. Detta hade skett så ögonblickligt, och Vincenzo hade till den grad blifvit öfverrumplad, att han hvarken hade tid eller tillräcklig själs närvsro för att begära en förklaring eller ens tacka henne. tHvad kan det vara?? frågade öfversten med. cn ifrig bliek på det hl:a runda paketet. ?Penningar, sade Vincenzo, i det han tog af papperet och rodnade då.ban blef varse ett förfeanostypke; k RE et är alldeles riktigt, gif det åt mig, sade öfversten, i det han sträckte ut han