Aftonbladet – 13 januari 1864, sida 4

fianer man klara bevis på huru ett konsistorium uppfattar en luthersk prests förhållande till sina sockenbor. Som anledning till sin frånvaro från kyrkan uppger B., att P:s predikningar icke gåfvo honom någon uppbyggelse, och att särskildt det sätt, hvarpå könsförhållanden afbandl!ades från predikstolen, föranledde anstöt och förargelse. På intet sätt framstår B. som en fiende eller föraktare af kyrkan eller lutherska bekännelsen, och det låter väl tänka sig, att en verkligt from man, just af fromhet, icke besöker en zelotisk prests predikniogar; ty gudstjensten skall tjena till uppbyggelse, icke till förargelse, och detär väl bättre att ej gå i kyrkan, än komma derifrån med förbittradt sione. Men konsistorium i Mecklenburg synes ej göra en sådan skilnad mellan kristligbet och kyrklighet; det tycks ej kunna tänka sig möjligheten, att taktlösa och öfverdrifvande prester kunna predika kyrkorna tomma, eller att bristen på deltagande i yttre gudstjenst ingalunda utesluter det inre deltagandet i ett kristligt lif. Presten hade icke heller gjort sina föreställningar vid en embetsförrättning, utan inträngt i ett enskildt hus, der efter ammeal tysk rätt enhvar är sin egen herre. m man måste beundra B:s kallblodighet att utan uppbrusning mottaga en sådan gäst, så måste man i än högre grad förundra sig öfver konsistoriets dom, att P. icke skulle ha missbrukat sin presterliga makt. Följaktligen anses en församlingsmedlem, i förhällande till sin prest, vara i omyndighetstillstånd. Enligt konsistoriets åsigt har P. på långt när ej med tillräckligt nit Santagit sig B., för att ?låta till sann verksamhet komma den i dopet honom skänkta och beseglade nåden?. (P. å sin sida kallar nattvarden för 4Christi kärlekstvång.) Hvart det skall leda, om icke blott ordets predikan och sakramenternas förvaltande, utan äfven det så kallade nycklarnes embete (löseoch biode-nyckeln) godtyckligt skola ligga i prestens hand, visar sig häraf. Konsistoriet fioner det alldeles isin ordning, att den obotfärdige och i sina synder (d. ä. i fåtaliga kyrkobesök och afstående från I nåttvarden) förhärdade B. of presten förbjudes nattvarden (hvilket i sig sjelft innehåller en motsägelse) och vägras kristlig och kyrklig begrafning efter döden, En enskild, möjligtvis af personliga anledningar hänförd, man skall ef den afgörande domen öfver en församlingsmedlems ej blott kyrkliga, utan äfven kristliga hedersbevismng; och församlingen, hvilken ensamt, enligt Jesu uttryckliga ord (Matth. 18: 17), etts dant afgörande tillkommer, skall beröfvas all talen ! Enligt sädana grundsatser äro församlingsmedlemmarne i dylika fall utan allt skydd för fanatiska presters godtycklighet Vidare säger konsistoriet, att Csakramenternas vägran är öfverlemnad åt presternas samvetent. Det är således icke uppenbara handlingar, grofva öppna synder (såsom det heter i de gamla kyrkoordningarne), som bestämma denna vägran, utan, i följd af förment förnekande af Kristi namn genom uteblifvandet från yttre kyrkliga bruk, står det prestens samvete fritt att vägra den tredskande nattvarden och efter hens död låta l stoppa honom i jorden som en sjelfspilling I eller misedådsre. Med sådana grundsatser kan det icke heller vara oväntadt, att konsistoriet ej finner något tadeivärdt i uttrycket lögnare, hvarmed presten betecknat B. Pastorns utfängspunkt och hans hänvisning på 1 Joh. : 8; 1 Joh. 2: 224, säger konsistoriet, bevisa tillräckligt, att P. blott afsåg att leda B den inre osanningen mot Gud och sig ejelf, när han förnekar sina synder och icke bekänner dem?, P. har således utöfvat ?en honom otvifvelaktigt tillkommande rätt och blott uppfyllt en helig, honom såsom själasörjare åliggande embetspligt!4 Prestens yttrande, att B. bedref okyskhet med ögon och tankar, fann konsistoriet 4ifrån ingen sida? kunna anses som embetsmissbruk ; dermed hade presten endast framhållit det sjette Ludets djupare andliga innehåll,; och tillika hållit sig helt och hållet inom gränserna af tillåten och berättigad själasörjareförmaning. Endast deri, att presten uppmanat B. att öfvergå till judendomen och antydt hans fru att hon kunde utan sin mans tillåtelse förfoga öfver hästar och vagn till kyrkobesök, fann konsistoriet något anmärkningsvärdt, doek ingalunda såsom embetsmissbruk, utan såsom brist på pastoral klokhet. Presten blef sålunda af konsistoriet i allo Att pastor Plass efter en sådan seger just ej beqvämade sig till pastoral modesti, kan man väl begripa. Afven den honom i civilväg älagda afbönen stod i ingen jemförelse med hvad han i B:s hus tillåtit sig. Det minsta den förorättade kunde göra var väl att anlita en annan själasörjare, hvilket han sedan Mars 1857 gjorde. I Juni 1861 ha de P. gjort sin afbön. Derefter blef han lika djerf som förut. Han sökte till hvarje pris fraga B. åter under sin själavård och gick ända till hot emot denne, att, om han ej ville återgå under P:s andliga embetsmyndighet, så skulle han snart Sfvingåst dertill. Då B. var obeveklig, vände sig P. till öfverkyrkorådet (styrt af den ökände frelaten Kliefoth) och på delta sätt skildes . verkligen i Okt. 1862 från sin under mellantiden anlitade själasörjare. Vid samma tid afled B:s svärfar, godsegaren Krieger, i B:s hus. Den sflidne var känd som en allmänt akted, kristligt sinnad man; han hade ibefrielsekriget tappert stridt för sitt fosterland. Denne, hedersman vägrades nu af P. kristlig begrafning, emedan han icke kunde bäålla honom för en kristen4. Den sårade familjens anmälan hos superintendenten Polstorf ledde ej till någon ändring. Endast genom omedelbar befallning från högsta ort kunde utverkas, att den af: lidne skulle begrafvas af en främmande prest. Detta afhöll dock ej P. från att hindra skolläraren och skolbarnen att på öfligt sätt beledsaga liket. Genom den hos B. vistande löjtnant v. Webzien lät han helsa få ve RR Klia nn anRusc—Jlee MM a rr Rn ARR RR oc CA RA I RR kn JA ME ARR Pb I sa et DÖR 2 NO tm y