Aftonbladet – 13 januari 1864, sida 3

skulle utan tvifvel inom ett ögonblick hafva rensat hela förstegan, om icke en ung dam. förmodligen en äldre syster, hade visat sig i lagom tid för att lugna de upprörda sin. nena och bilda en föreningspunkt, kring hvilken de små skockade sig tillsammans likt en bop kycklingar kring den moderligs hönan. Öfversten gjorde en djup bugning och lade dervid högra handen på det röda korset, som hängde pä hans bröst, såsom ett tecken till ödmjuk underdånighet för den unga borgfröken. Ni ha blifvit öfverraskade af regnet, kan jag se, sade den unga damen; kom in och torka edra kläder. Ar det der — er häst? Hon gjorde denna fråga med en viss tvekan, likasom om hon ej kunde förlika ezan det af en sådan lyx med den ödmjuka mi nen och mer än tarfliga utstyrseln hos den person soim stod framför henne. Man bör nemligen komma ihåg att ett stridt regn of vanpå det tjocka dammleger, som prydde våra resandes redan förut icke särdeles 1y. sande yttre värelser, hade på rocken ock kaftanen bildät n mångfald af zebra-liks arabesker, som för ingen del voro egnade att förhöja deras utseende. Calabreser hat ten och den trehörniga hatten, som vorc buckliga och dröpo som såll, tföretedde er i högsta grad både ömklig och löjlig an blick. CDet är min gamle, trogne kamrat Rb månget slagfält, svårade öfversten, i del han klappade djuröt på länden. Jag ären gammal soldat, höljd af sår, nästan en krympling, efter hvad Hi nog sjelf kan set fortfor talaren; i det hån med svårighet In käde efter sin ledsägerska; och jag skulle inte6 kunna taga mig fram utan hans bi träde.