Aftonbladet – 13 januari 1864, sida 3

slagares bästa icke helt och hållet falskt; den grad af skurkaktighet, som öfversten hade uppnått, uteslöt nemligen icke en viss konsideration för andra personer, särdeles då de voro honom till någon nytta. Man: ven var i det hela taget mera en lättjefull dagdrifvare än en skurk; och om det hade varit mera jemnvigt mellan hans vidsträckta eptit och hans medel att tillfredsställa den, är det mycket möjligt att han skulle bafva blifvit en oskadlig, om också icke särdeles nyttig samhällsmedlem. Men som han nu deremot var fatiig och saknade den flit eller goda lycka, som fordrades för att uppdrifva ans inkomster till jemnhöjd med hans behof, och på samma gång ej egde någon häg att reducera sina behot till,samma låga ståndpunkt som inkomsterna, hade han dragit vexel på silt geni för att fylla bristen; och efter en äfventyrlig bana både i sitt eget fädernesland och utrikes, än såsom soldat i Carl Alberts arm6, än såsom partigängare under don Pedro i Portugal ellex drottning Isabella i Spanien, var han nu här, hvarken mera rik eller mera vis än förut, och begagnade sig. af frihetskriget til! en mindre hedrande inkomstkälla. Inom några ögonblick snarkade öfversten af alla krafter, och Vincenzo, som snart tröttnade vid att hålla vakt öfver den sällsamma gestalt, som låg utsträckt vid hans sida, gaf eå småningom efter för exemplets och stun. dens inflytande och föll i en djup och stär. kande sömn — för huru lång tid visste hvar. ken han eller hans följeslagare, då de slut ligen vaknåde, enär ingen af dem egde nå. gon annan tidmätare än solen, som olyck: igtvis just nu dolde3 af en mängd svarta hotande moln. Inom kort få vi oss en rTeguoskurX, sade öfversten, i det han svängde sig upp i sa