Aftonbladet – 13 januari 1864, sida 2

kan inte låta bli att bry mig om honom, fastän han plågar mig till döds med sina snedsprång. Aldrig kunde jag tro att han. hade så mycket ruter i sig! Hvilket mod hos en sjutton års pojke! Af allting hos en man eller en pojke sätter jag mesta värdet på mod, kanske derför att jag sjelf inte har något öfverflöd derpå. Han härstammar från en rask slägt, min käre Vincenzo; hans far var, innan ban blef sjuk, den modigaste karl man kunde se; han skulle inte fruktat att möta fan sjelf i egen person.4 . Här kom Rosa åter in och hade med sig Barnaby. Nå, Barnaby, jag kan väl förstå att du redan hört nyheterna. Hvad är nu din tanke om vär junkers nya bragd, hvasa?4 Det utgjorde en väsendtlig del af Ful-ochGode filosofi: att aldrig visa sig öfverraskad af något; ja, att, hvad som än måtte hända, taga för gifvet att han hade förutsett det — en divinationsförmåga, som dock i närvarande fall vid en skarp examen af hans herre sammansmälte dertill, att han en Jång tid hade anat att. Vincenzo hade någonting på sinnet. Ja, beslutet att plåga oss aila till döds, det är hvad han haft på sinnetX, sade herr advokaten vresigt. Jag inser det nu sjelf temligen tydligt — men det gagnar till inenting; frågan är nu den, hvad som är äst alt göra för att bota det onda. Hvad råder du till, Barnaby ?4 Hvad jag råder till? Hvartill tjenar det att råda, när man kan vara säker på att ens räd inte blir följdt? Huru kan du veta det?4 frågade herr advokaten i en öfvertalande ton. Tala ut, karl !4 Nåja, mitt råd är, svarade Barnaby helt tvärt, Satt man bör låta honom bli soldat.