Aftonbladet – 13 januari 1864, sida 1

Allt hvad herr advokaten kunde utleta ur denna massa af komplimenter, vinkar och förtiganden, var alt man ej ämnade skrida till några ytterligheter, och att Vincenzo slutligen skulle kunna få återvända till eeminariet, en förhoppning, som sände den gode hedersmannen hem vid det bästa lynne och så stolt i hågen, att han körde direkte till rådhuset i Ibella och lät derifrån stadsnotarien skrifva och sammankalla rådmännen till klockan åtta följande morgonen, vid hvilket tillfälle förslaget om en adress till hans majestät, efter ett eldigt tal af mären, blef med acklamation antaget. Det var i den sinnesstämning, en sådan seger, åtföljd af en god middag och en full timmes ljuf sömn, framkallar, som Vincenzos bref träffade hans gufar; och säkerligen har intet bref, och särskildt ett innehållsnde bekännelsen af ett begånget fel, någonsin anländt med bättre utsigt om ett gynnsamt mottagande. Ha, ha!4 utbrast Rosas fader, i det han beqvämt satte sig till rätta i sin rymliga länstol; Xden pligttrogne rymmaren nedlåter sig omsider att gifva oss några nyheter om sin vigtiga person. Låt oss se hvad han säger, se här är ett bref inneslutet till dig, Rosa, utan tvifvel något mycket vigtigt meddelande. Se der, tag det, min flicka. Aha, 1leteradt midustten, sjelfva spöktimmen, stället onämndl! Jaså, så att den gunstig junkern håller sig undan — nå, nå, vi få väl se hvem som tröttnar först.? Pappa, pappe!? utropade Rosa, i det hon klappade händerna; Stänk bara att börsen är återfonnen — han har fått den tillbaka; så roligt, så roligt! Det gläder mig för din skull, min flicka?, sade : Oppa och bynjade derpå att läsa högt: SHögåd herre, vördade gufar...