Aftonbladet – 12 januari 1864, sida 3

O! länge, länge bar den synen för mig hägrat, Fastän den ännu aldrig verklig blef och sann; Men jag har stridt ändå och kämpat, äfven segrat, Och stridt ännu, tills allt mitt hjerteblod förrann. Nu ligger jag i bojor sträckt, förblödd och fången, Jag kan blott bedja, hoppas, kan ej kämpa mer; I morgon, har min bödel sagt, för sista gången Jag skådar Polens sol och jag dess himmel ser. Ej klagar jag, att ung jag skils från lifvets öden, Ty jag har troget tjent mitt land med råd och dåd, Och för en tapper man långt ljufvare är döden, Än lefva i förtryck och af tyrannens råd. Snart är jag fri7. som fjäriln utur puppan sväfvar, Så flyr min själ långt bort från alla träldomsband, Men för mitt arma fosterland jag klagar, bäfvar, Som ligger qväfdt i våldets råa bödelshand: I verlden står jag ensam qvar — min far, min broder, De hafva begge stupat uppå ärans stråt. I fängslets midnatt strypte man min stackars moder, Min syster kränkte man... hon dog i sorg och gråt. Min ungdomsbrud, en blomma, ack! i förtid bruten, Har släpats till Siberiens stepper — så man sagt — Och gråter bort sitt lif, i tunga bojor sluten, I någon grufvas rysliga och mörka schakt Så är då allt förbi... familj och slägt och vänner! För mig finns intet qvar, som man plär kalla sift. Men fosterlandet lefver än! I det jag känner Och andas, njuter allt, som förr en gång var mitt. Det lefve! Fast jag dör — för repet elier bilan — Så lefve det! och blifve lyckligt än en gång! Och när jag snart går in uti den långa hvilan, O! Gud, gör af min sista suck en segersång! Var det en dröm blott, som jag såg? — Om så det vore, Den drömmen är dock skön! På Så man sofver godt! Du folkens hämnare, du väldige, du store, O! gifve, Gud, att jag din mening rätt förstått! Du som försätter berg, har stormen i din lunga, Har thordön i din röst, har blixten i din hand, Väck folken utur dvalan opp, den långa, tunga, Barbaren krossa... och gör fritt mitt fosterland! Ah,