Aftonbladet – 12 januari 1864, sida 3

Europas martyr. Ur qvalens natt, der hoppets sista stråle dröjer, Så flämtande och matt, bland rep och bilor qvar, Från randen af en öppnad graf min röst jag höjer Och skakar kedjan kring min arm och kräfver svar. Till dig, Europa, jag en sista fråga ställer, O! svara, förrän allt är slut . oc anden flyr... Det gäller ej blott mig — för dig det äran gäller, Så hör ännu en gång din döende martyr! Nyss låg jag, tryckt af bojans tyngd, invid mitt galler, Förtviflad, stirrande i ändlöst mörker ut; En stjerna sökte jag, en enda blott... då faller I fängslets djupa natt en stråle in till slut. Straxt kring min halmbädd gnistra guld och diamanter, Det svarta källarhvalfvet blir i hast förbytt, En flod af ljus der strömmar in från alla kanter, Och uti mina ådror böljar lif på nytt. Då såg jag Polens hädangångna andar draga I vexlande gestalter för min tjusta syn (En hånad och förblödd, men herrlig hjeltesaga !), Liksom en hägring bort vid horizontens bryn. Jag kände den så väl igen, den tappra skaran, OT hvilka stora minnen, hvilka ädla namn, Som sammanväxt med striden, äran, segern, faran, Med död och nederlag, med skeppsbrott utan ramn! Hur stolt drog skaran fram, hur segerstark och mäktig, Med blanka vapen och med eld i ord och blick! I spetsen polska fanan, fladdrande och präktig, Och rundt kring den en skog af män i ädelt skick. Dock som en förtrupp blott, så syntes skaran täga. Af tusen andra följd, en hvar med sitt banr, Som glänste uti fjerran likt en nytänd låga, Som ökar sig allt mer, ju mer man på den ser. Så såg jag småningom en här ur jorden stiga, En här af skilda folk, från när och fjerran trakt, Och lansar blixtrande från led oräkneliga, Att ögat bländades af vapnens starka prakt. Då... skälfde hjertat i mitt bröst, ty synens mening Den dagades allt mer och klar for ögat stod: Europa, som ex man, i broderlig föreninj Nu går att kräfva kumd för Fölens gjutna !