VINCENZO. ROMAN I TVENNE DELAR AR GIOVAN NI RUFFINI (Förf. ef Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) Herr sdvokaten återvände till sin stol framför pianot för att läsa sitt bref, smickrande sig sjelf med att inom några minuter kunna äåtertaga sin sonat; men hvarje sådan förhoppning dog inom honom, då han såg brefvets ovanliga längd. Han reste sig upp från gin musikstol och kastade sig med en otålig ryckning ned på soffan, för att åtminstone med mera beqvämlighet genomläsa den långa episteln. Vi torde icke behöfva nämna för läsaren att brefvet innehöll en skildring a! Vincenzos snedsprång den föregående dagen, en skildring som här naturligtvis var förglogd efter brefskrifvarens uppfattning af saken. ?Jag ser huru det är?, qved herr advokaten; det är skrifvet i ödets bok att jag aldrig skall få ett ögonblicks ro?; och sedan han sålunda protesterat mot afbrottet, fäste han: åter sina ögon på det syndaregister ban höll i sin hand. Den sista afdelningen deruti lydde som följer: Värt andliga öfverhufvud, församlingens biskop, har redan fått del af alla de fakta, af hvilka det varit mig en smärtsam pligt: att bär meddela er en omständlig berättelse. Det yttereta afgörandet hvilar hos hans nåd: och under eakeruas nuvarande ställning skulle det vara förmätet af mig, att inlåta mig i gissningar rörande det intryck saken kom mer stt göra på hans räd eller om den elut4) Be A.B. nir 1—7.