tåg, som inte på något sätt kunde lända gossen till någon verklig skam, söt Battista, som ver alltför mycket filosof för att icke behandla saken som en bagatell, och eom föröfrigt gerna ville stå väl med sin vän Barnaby. Och hvar har den unga spolingen tagit vägen nu? frågade Barnaby. tJa, det är mer än jag kan säga, var svaret. För en halftimme sedan var han der uppe på kammaren, der han låg och sof: men pu är fågela utflugen. Har han återvändt till sitt tukthus, måna tro?? Hvad vill det sägaX? frågade Battista. CJag menar, om ni tror att han återvändt till seminariet. Battista skakade på hufvudet och tillade: Min tanke är den, att han var alltför mycket nedslagen till det. Emellertid är det inte godt att söga hvad han hear gjort eller inte gjort. Det bästa är, att ni gjelf går och hör åt hur det står till. Barnaby följde rådet, men istället för Viozenco träffade han på portvaktaren, som undfägnade honom med en förskräcklig öch målande beskrifning på det förlorade fårets snedsprång. Barnaby behandlade portvaktaren och hans skildring med oförställdt förakt; och då portvaktaren slöt sin harang med den förklaringen, att han hellre ville ned!ägga sina nycklar, än vanhedra dem genom att ännu en gång inslöppa den unge gyndaren, knöt Barnaby näfven framför hoDom och förklarade att han, portvaktaren, var en skam och vanheder, att hans fördömda fängelsehåla var en skam och er vanheder, och likaså jesuiterna, som häde utvalt den till sitt näste. Till följd häraf voro de båda gubbarne på vippen att komma i lofven på hvarandra, men en sådan