gunstlings nobla bragder. Ja, du må gerna I stirra förvånad, jag talar om ingen annan än din vänd Vincenzo — du har just skäl ati vara stolt öfver en sådan vän — han är naurligtvis bortkörd från seminariet; sade jag dig icke at han en vacker dag skulle ställa tili så, att jag kom i delo med myndigheterna vid den der prestkläckningsansialten? Han har nu förträffligt lyckats deri. För den der utsväfvande gunstig junkerns skull är jag nu hånad och skymfad — ja, din far, en gentleman och magistratsperson, bar blifvit en skott-tafla för de mest nedriga tillvitelser — ja, du kan lita på att det är sannt, läs det här, om du är nyfiken att veta mera om saken;4 och med ett vredgadt slag afl knogarne mot brefvet, lemnade han det till sin dotter. Sedan Rosa hade genomögnat den förhatliga skritvelsen. utbrast hon helt oroligt: tOch hvar är Vincenzo nu?4 I Jeriebo, efter allt hvad jag vet — för öfrigt qvittar det mig lika! var det vresiga svaret. COch tror du verkligen, pappa, att de inte vilja taga honom tilbaka till seminariet? Nej, naturligtvis göra de inte det; de ha minsann fåt nog af honom. Men då kommer han ju inte att bli prest! utbrast den stackars flickan i en ton af upp riktig bedröfvelse. Nå ja, inte blir det någon brist på prester, kära barn, om han också inte blir någon sådan. Men hvad fjenar det till att gråta? Inte lär det bjelpa saken.4 Men hvad hade under allt detta blifvit af Barnaby? Strax efter klockan åtta på morgonen var ban sysselsatt med att putsa murgrönan och kaprifolien som växte öfver ingängen till hans unga matmors älsklings