Aftonbladet – 11 januari 1864, sida 4

oM stein. LANDADE ÄMNEN. Om prisskjatning. Hvad är orsaken till att de bästa skyttarne oftast skjuta dåligt vid prisskjutningar? På denna fråga gifver en insändare, C. C,, i den i Christiania utkommande ,Norsk Skyttertidende följande svar: De flesta gifva premiefebern skulden, äfven jag har gjort detta, men har på sednare tider ommit på något olika öfvertygelse. Jag vill derföre här yppa mina tankar om saken. När man skjuter utan åskådare, skjuter man naturligtvis bäst; osäkerheten tilltar i förhållande till mängden af åskådare, antingen dessa bestå af skyttar eller andra. Då en erkänd god skytt vid prisskjutningar skall lossa sitt skott, blir han alltid observerad af en hop åskådare, hvilka standom omringa honom så tätt, att han hvarje ögonblick kan frukta att få en knuff af någon bland dem, och som genom sina anmärkningar — de må vara berömmande eller tadlande, — åstadkommer att hans uppmärksam. het, sam odelad borde vara fästad på geväret ji och skottaflan, afledes på de omkringstående. I Premiefebern kan, liksom all annan feber, vara antingen godartad eller ondartad; jag an! ser den vara godartad, när den yppar sig i sträfvande efter att bevara skyttens rykte säsom :; säker på öga och hand. Den är ondartad, när den endast består i snikenhet eller åstundan att; förvärfva priset, som ett ting af värde. Från den godartade kan ingen skytt med hederskänsla och än mindre med äregirighet frigöra sig, derom äro de fleste säkerligen eniga med mig. : Men detta febertiilstånd verkar otvifvelaktigt, ; att skytten, då han söker göra det bättre än; bra, icke skjuter med fullomligt lugn. i Jag kan icke uppgifva något medel mot prei H i miefebern ; men deremot kan jag påpeka ett medel att förekomma det skyttens uppmärksamhet afledes på omgifningarne. Detta medel be-;j står deruti, att skjutplatsen aflägsnas så He ket som möjligt från åskådare: och laddnings-j platserna Afven bör skjutplatsen vara underi ett litet tak och ingen må tillåtas komma skytten närmare än på berörde håll. -— Ordens-insignier. Om den nyligen aflidne lord Clyde berättas foljande annekdot: Då kronprinsen af Preussen blifvit förlofvad med drottning Victorias äldsta dotter, skänkte drottnin Victoria honom Strumpebandsorden, och lor Clyde fick det uppdraget att öfverlemna den åt prinsen i Berlin. Då lorden anmält sig i Windgor slott för att emottaga insignierna, sades det honom, att några prydnader felade, som ännu ej voro färdiga, men man skulle sända orden till London. På den bestämda dagen erhöll han också från Wirds ar en väl inpackad ask, försedd med kung! sigill, och ögonblickligen anträdde den p: ige fältmarskalken sin resa till Berlin. Då h. a ankommit dit, erhöll han strax audiens hos kronprinsen. Efter att hafva hållit sitt tal, bröt lorden det kongl. sigillet och öppna de asken. Men den gamle krigaren, som hade varit med på 50 stridsplatser utan att darra, for nästan med fö rskräckelse tillbaka, då han i stället för Strump ebandsorden såg i asken en god s0lid engelsk familjp uddiovg, väl späckad med russin. Prinsens förlofva de hade nemligen sjelf bakat kakan till sin brudgum och ville begagna tillfället att sända prinsen en reel gåfva jemte den mer ideella. Asken med orden hade genom en betjents försummelse aflemnats ett par timmar sednare; men då hade fältmarskalken rest med kakan. Crden lät dock s länge vänta på sig, och snart kunde lord Clyde i en ny audiens full göra sitt egentliga uppdrag. — Medel mot vattuskräck. En doktor Lassing i Newyork har till Times adresserat ett bref, i hvilket han omtalar ett af honom gjordt experiment af högt intresse. En person hade fått vattuskräck; alla i dylika fall begagnade medel hade förfelat sin verkan; rof för en förfärande öfverretning försökte den sjuke att bita alla som nalkades honom. Man lade slutligen patienten på en madrass och omgaf hans fötter med en koppartråd. Den negativa polen af en elektro-magnetisk apparat sattes i förbindelse med tråden omkring den sjukes fötter och den positiva med hans nacke och ryggrad. Vid den sednare polen passerade strömmen genom en svamp, dränkt med vinättika ech salt vatten. Då kedjan slöts upphörde nervskakningarne, och under detta lyckliga inflytande kunde den sjuke dricka, utan att visa denna fasa tör flytande ämnen som är egen, för personer angripna af vattuskräck. Så snart strömmen afbröts, började spasmerna ånyo, likasom sjukdomens öfriga symptomer. Man slöt derföre strömmen åter under en half timmas tid och förnyade operationen flera gånger om dagen, hvarje gång hka länge, och med en mellantid af en timma mellan hvarje experiment. Efter tolf timmars fortsatt behandling visade den sjuke, långt ifrån att vara ursinnig, tecken till den största mattighet. -Transpirationen var återställd, han fick ett purgerande medel och hade sedermera 2:ne timmars sömn. Åtta dagar sednare fick han ett nytt anfall, men mycket svagare, hvilket upphörde vid en ny användning af elektricitet. — Belönad förtjenst. Den engelska finansministeren har nyligen indragit en årlig pension å 200 L, som beviljades en familj Banfield år 1601 för staten bevisade tjenster. Af Banfieldarne fanns nemligen ingen afkomling i lifvet, men då enklingen efter den sista qvinliga Banfield sökte göra sin rätt gällande, kommo vederbörande på den idn att taga reda på anledningen till pensionen. Man upptäckte då, att den förste pensionstagaren, Josuah Banfield, en temligen beryktad person, år 1600 författat en smädeskrift mot drottning Elisabeths siste älskare, grefve Essex, som då råkat i oenighet med henne, samt att grefven, förskräckt öfver denna skrilt, hvari hans ränker uppenbarades, sökte och fann författaren samt band hans tunga och penna på det vilkor, att han och hans efterkommande skulle ätnjuta en årlig pension, hvilket det lyckades Essex att genom list påföra rikets skattkammare. Då dessa mot staten bevisade tjenster således befunnos vara mycket obetydliga, hyste finansministern ingen betänklighet att afslå enklingens be