Aftonbladet – 11 januari 1864, sida 2

Klockan slog tio i en angränsande stad eller by, eller hvad det var. De hade förlänge sedan lemnat stora landsvägen och tagit in på en sidoväg, och Vincenzos kunskap i den lokala geografien var redan alldeles uttömd, då öfrersten stannade vid ett enstaka hugs, ett landtvärdshus, der allt tycktes vara i fullt lif och verksamhet; det vill säga, fullt af ljus, buller och böng — det var 4slutsqvätten af ett bröllopskalas4, såsom stalldrängen på ett målunde sätt uttryckte sig. Sedan ötfversten med ecna ögon sett efter att hans häst fick hvad han behöfde, och sjelf eftagit honom sadeln, tog han en liten kappsäck, som Vincenzo hittills icke hade märkt, under armen och gick derpå förut in ij ett stort rum på nedra botten, hvilket hade ett öppet galleri, som sträckte sig långs hela dess framsida. Derinne var en stor samling af folk, till största delen arrendatorer och bönder, som åto, drucko och språkade. Sedan öfversten gifvit kyparen sina order, slog hen sig ned vid ett af de oupptagna borden i midien af rummet, med den lilla kappsäcken bredvid sig, fyllde ett glas åt sig sjelf och åt sitt biträde, bräddfullt med. vin, steg derpå upp, svingade sitt glas och utropade med eu stentorstämma: En skål för Pio Nono! Länge lefve den reformeran de påiven!4 Nästan hvartenda hufvud i rummet vände sig om för att se på talaren. Med en ny hviftning med banden åt sällskapet, tömde denne nu innehållet i sitt glus, och begagnande sig af den tystnad som hans skål hade framkallat, tog han upp hymner, i hvilken Vincenzo phbgtekyldigast äfven föll in. Utförandet af sången var onekligen ganska utmärkt, och den åhördes under relativ tystnad och med synbart nöje. Attden för