utöfva ganska stor verkan på landtfolkets enkla sinnen. Jag tager en penny för hymnen, och två pence för hans helighets porträtt — det är mindre än inköpspriset, men af dem som äro förmögna och villiga kan man gerna taga litet mera. Mitt uppdrag omfattar rätigheten att upptega frivilliga bidrag för mitt lands nytta. Jag torde knappast behöfva säga dig att landet är i lika stort behof af penningar som män. Pennin gen är ju krigets fötter! I detta och andra dylika förtroenden låg något som sårade ynglingens känslor — det var någonting förnedrande uti att sålunda. så alt säga, gå omkring och tigga, äfven om landets nytta vore bevekelsegrunden dertill. Men, om en man med öfverstens anseende, letnadssiällning och erfarenhet (vid närmare påseende tycktes han vara omkring femtitalet) ej ryggade tillbaka för ett sådant bandlingssätt, hvarför skulle han då, en pojke utan både namn eller rang, vara mera ömtålig? Läggom till detta skäl att de allmänna satser, som hans chef framställde, syntes Vincenzo vara fullt logiska och riktiga. De kunde icke nekas att menniskorna måste tagas sådana de äro, och att man ej bör sky några medel, så framt de äro hederliga hvarigenom man kan rädda sitt land. FE heller kunde det nekas att landet var i be hof af penningar, och att penningen är krigets forlkomsiedamöter. Allt deita var allmännt satser, som ingen kunde bestrida. Vincenzc utgick ur denna strid med sig sjelf med er stadgad öfvertygelse att han hade en klai och tydlig pligt att uppiylla, och att ji större motvilja han kände deriör, desto större skäl var det för honom ett uppfylla der samvelsgrannt och likt en man. Det dröjde ej lävge innan han fick till fälle att sätta denna sin 5fvertygelse på prof