Aftonbladet – 11 januari 1864, sida 1

HT rve ran Antiråd MATE BESEIGED 3 UTDIG MT seende på huru förhållandena mellan Danmark och Tyskland utveckla sig och om dessa göra en kongress nödvändig. Isåfall skall nog icke kejsar Napoleon underlåta att begagna sitt inflytande för att få denna kongress utsträckt till äfven en del andra internationella frå. or. Adressdiskussionen i senaten kort före jul äfvensom kejsarens fredsvänliga tal vid adressens emottagande känner ni redan liksom ock att af desamma ej är någon synnerlig uppbyggelse att hemta. Naturligtvis intog frågan om Polen första rummet och som vanligt hade Polen både sina flender och sina försvarare inom senaten, Denna gången fick man dock icke höra prins Napoleon, hvilken i samma ämne så rundligt trumfade på Ryssland vid föregående adressdiskussion. Det berättas att han denna gången ej fått högvederbörlig tillåtelse att uppträda. Öfver regeringens egna åsigter iämnet iakttogs en absolut tystnad, hvilken man älskar tro, att regeringen skall frångå när saken kommer före i lagstiftande kåren. På hvad de la Rochejaquelin yttrade om Mexikanska expeditionen och på hans uttalade förhoppningar att man snart måtte få slut på denna affär svarades ganska knapphändigt af Chaix-dEst-Ange, som hvarken nämnde något om notablernas val eller om erkehertig Maximilians beslut med afseende på den erbjudna tronen. Föga tillfredsställande var ock Rouhers svar till Laguerronidre på dennes attack å den inre legislationen. De förhoppningar på en vidgad pressfrihet m. m., om hvilka en mängd rykten cirkulerat, blefvo af detsamma alldeles skingrade och man fick återigen höra det gamla omqvädet att Fraokrike ej ännu är moget för en större frihet än det redan besitter. Adressen, som var redigerad af premierpresidenten Troplong, antogs utan inskränkningar och modifikationer. Så intressant det kan vara att höra och läsa dessa eminenta prof på fransk vältalighet, som tid efter annan utgå från Trepresentantkamrarne, blir man dock böjd för att betrakta det hela nästan som en komedi, ett spegeltäkteri, när man ser att vid omröstningen det parti som gifvit de bästa skälen och som obestridligen representerar framåtskridandet och den fria utvecklingen, alltid öfverflyglas af en oproportionerlig majoritet. Man måste emellertid antaga att ingen stämma inom oppositionens och fribetens leder höjes förgäfves och att det fria ordets utsäde aldrig förblir fruktlöst. Men på samma gång måste man då också beklaga, att när adressen, enligt franska institutionerna erbjuder det enda tillfälle för kamrarne att gå regeringen på lifvet och göra sig underrättad om den politik hon dels redan följt dets under kommande året ämnar att följa, detta tillfälle ej bättre begagnas än t. ex. denna gång skett, och att ej större ansträngningar öras för att få regeringen att bekänna kort. Det är emellertid af lagstiftande kårens opfem äemanr, som man egentligen har något att vänta iden vägen, och vi skola hoppas, att med större fägnad kunna dröja vid dess adressdiskussion, hvilken lärer taga sin början den 7 i denna månad. Som bekant hafva redan oppositionens representanter sinsemellan fördelat rollerna och uppgjort en operationsplan. Den diskussion, som en 24 December egde rum inom lagstiftande kåren, gaf redan i det afseendet en och annan upplysning, men erhöll dock sitt förnämsta intresse af Thiers uppträdande för att sutenera sitt föreslagna amendement vid rapporten om 300 millionerslånet. Thiers utmärkte sig för sin fordna verv och klaret. Med amendementet afsåg ban hufvudsakligen att genom inskränkning af regeringens rätt att utfärda skattkammarobligationer, så mycket som möjligt hindra den från att på egen hand företaga krig. Ehuru han således påstod sig tala i en endast ekonomisk fråga, berörde han dock i sjeltva verket en fråga al den högsta vigt för Frankrikes utrikespolitik. Hans politik tyckes också gå ut på att, såvidt ske kan, omöjliggöra hvarje krig, som icke för Frankrikes ära och bestånd är oundvikligt. Derföre biträddes icke heller det af honom föreslagna amendement at redaktöerna för Sidele och Opinion nationale, representanterna Havin och Guroult, hvilka helt och hållet åtagit sig Polens sak och ej ville binda händerna på regeringen, derest denna skuile vilja företaga ett krig till Polens förmån. Att amendementet förkastades, är knappt nödigt nämna, då man känner den enorma majoriteten af de utaf regeringen i kåren insatta representanter. Hertigens af Augustenborg högtrafvande bref till kejsar Napoleon gör nu som bäst sin rund genom franska pressen. Man ser af detsamma att hertigen anser för sin gifoa mission att faderligen omhändertaga de förtryckta holsteinarne. Något komisk är hans sentimentala anspelning på huru han, i likhet med Napoleon, genomgått motgångar nes skola etc. Kejsareus svar af den 10 December är, såsom man kan vänta af det goda förhållandet kusiner? emellan, särde les vänligt; men jag tror ej att det skall vara lätt för Augustenborgaren att af detta svar blifva klok på om han i någon eller ingen mån kan räkna på kejsar Napoleon. Naturligtvis är äfven här alltjemt danska frågan den som står främst på dagordningen ; icke derföre att man tager så stort intresse i denna fråga i och för sig sjelf, men derföre att följderna at ett krig melian Danmark och Tyskland, om det kommer till verkligt allvar, äro omöjliga att förutse. Emellertid försäkrar man, att Eogland be