såvidt han kunnat finna under en färd i Holstein, man visserligen rasande agilerar för augustenborgaren och hertigdömets lösslitande från Danmark uti städerna, men att godsegarne i allmänhet (naturligtvis med undantag af erke-ridderskapet) och bönderna med beklagande åse de pröfningar som nalkas, samt uttala sin missbelåtenhet med den nuvarande ställningen. I sjelfva Tyskland draga flera bl: d i härnad mot augustenborgaren för hans i deras ögon krypande bref till kejsar Napoleon. Sålunda heter det, med äkta germaniek Sechwung4 i Ostdeusche Post bland annat: Fredrik VII vill till hvad pris som helst vinna sin hertigshatt. Den nationala resningen är för honom endast ett medel till ernående af målet, att sätta augustenborgaren i besittnng af Slesvig-Holstein. Huru det dervid går sjelfva Tyskland, det är för horom så fullkomligt likgiltigt, att han vid sitt företag försmäår hvarje afseende vid tyskarnes känslor, ty ett svårare slag med knuten näfve i synen kunde han icke gifva dem, än genom sitt ovärdiga tiggarebref till kejsar Napoleon. Han söker sin förlorade hertigshatt, det är allt! Om Tyskland eröfrar den åt honom är det bra; men en fiffig karl har alltid tvenne strängar till bågen, derföre klappar han äfven käckt på hos Napoleon. Att Tysklands ära står på spel derigenom att tvisten med Danmärk behaudlas som en rent tysk angelägenhet och att ingen trämmande bemedling tåles; åtminstone innan Danmark fått sin välförtjenta tukt för det skändliga brottet mot fördragen af 1851 och 1852 (!) — derom vet han intet och vill ingenting veta. Ilvad angår det också honom? Tyskarne kunna rycka till honom hans hertigshatt, om de förmå det — hvad bryr han sig om allt det öfriga? Oss synes det som att hans hertigliga nåde är god sog, att å la Miiosch Obrenowitsch brottas om en sydslavisk dynaststol, hvarvid det kommer på ett ut för hvardera af de båda kämparne, om han till slut blir vasall under Ryssland eller Österrike, England eller Frankrike, endast han håller sig uppe, bra eller illa. Men för en tysk natioval resning är en person, hvilken på samma gång och på det underdågaste sätt uppträder som supplikant i Tuilerierna, icke ens brukbar som symbol, ännu mindre om anförare. Det heter i LIndep. den 28 Dec., att ett rykte cirkulerade i London, att den engel ska styrelsen, för att borttaga hvarje förevändning till krig; vore sionad att uppgifva Londovertraxtaten 1852 i hved som rörer hertigdömet Holstein, för att genom denna åtgärd rädda Danmarks absoluta suveränitet öfver Slesvig. Tidningens pariserkorrespondent skrifver i samma nummer härom: De i dsg hit (den 27 Dec.) anlända depescher gifva åt den slesvig holsteinska saken en särskild vigt. Man börjar alltmera finna, att ingen lösning är möjlig, utan genom att dela hertigdömena, så att det ena, Holstein, skulle tillhöra förbundet, under det det andra, Slesvig, till ersättning skulle inkorporerag i danska monarkien. Man frågar sig endast om konung Christian IX, såvida han dertill besluter gig, skall i tid kunna göra denna koncession. En lösning af striden, i enlighet med dessa principer, vore ur svensk synpunkt det önskligaste man gerna kan tänka sig, Universitetet skulle i torsdags afton fira en sorgehörtid öfver konuog Fredrik. Många komitter hafva bildat sig, för att insamla hvarjehanda förnödenheter åt ärmån. Den sednaoste är en för insamling af rökoch tuggtobak. Ett par bundra i Köpenhamn bosatta tyskar ha haft ett offentligt möte derstädes och med lifligt och enhälligt bifall antagit en adress, hvari de uppmana holsteinarne att blifva danska konungen trogna samt att skaffa sig del af det fria och lyckhga tillständ, hvari konungarikets inbyggare lefva. Till Redaktionen af Aftonbladet. På min i början af Deeember månad publicerade förklaring, i anledning af hr prof. G. Brantings broschyr med titel: ?Några upp lysningar beträffande Orthopedien? ete., har hr srofessorn infört ett ?Genmäle? i Post. och förikes Tidningar och Dagligt Allehanda; samt sedermera äfven i Aftonbladet, hvilket är af den natur att jag nödgas belysa detsamma. Icke nöjd med den billiga tillrättavisning jag fann mig föranlåten att gifva hr professorn — skylle han sig sjelf för densam ma — söker han nu försvara sig gewom en bårdragen advokatur och geuom att tillvita mig en osann uppgift. Jag anhåller att hr professorn ville vara god och läsa rätt innantill och ej förvränga hvad jag skrifvit! Så här lyder en del af hans genmäle: Hr doktor Höök anförde samma dag till sällskapets protokoll, säsom bevis å orthopediska kurens gagnelighet, det ett fall; nemligen af ryggradssnedhet eller sco kos, ålerställdes medelst nägra månaders bruk af orthopedisk spännsäng och spänngördel vid härverande orthopediska institut etc. -— — Detta — fortfar hr Branting — vittnar jo emot hr Sätherberg, som kungör, det han i sin orthopediska praktik ej använder, några spänngsängar.? — Skall hr Branting då aldrig kupna löra sig att citera ärligt? Så här lydde a Ar rs 2 ANA a