Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 2

Det lilla rummet, eller snarare den lilla skrubben, vsr qväfvande het och alldeles täppt. Han steg upp och öppnade fönstret. En spegelbit hängde der bredvid. Han kastade en blick deruti och ryckte till. Hvilket ohyggligt ansigte han dersåg! Hela nedra delen deraf var besmordt med bränd kork, hvarmad han hade mälat sig mustascher och pipskägg. En kanna och ett tvättfat stodo på bordet, men icke en droppe vatten fanns i någondera af dem, Han tittade efter en ringklocka, men förgäfvesa. Det fanns ingen annan utväg för honom än att öppna dörren och ropa, hvilket ban och gjorde, sedan han först hade tagit på sig sin prestrock. Hans rop besvarades. ögonblickligen af saminse man som den föregående dagen hade passat upp vid bordet. Huru mår herrn i dag?4 frågade kyparen, utan att göra det ringaste försök att dölja det leende, som den ångerfulla figuren framför honom uppkallade på hans ansigte. Jo, likt en som burit sig åt som en åsna, svarade den förkrossade syndaren. Ni har väl litet hufvudvärk, kan jag tro? En kopp starkt kaffe skall snart fördrifva den. Först af allt, sade Vincenzo, tbehöfver jag vatten att tvätta mig med. Och om jag kunde få litet tvål att taga bort sotfläckarne i mitt ansigte, skulle jag bii er myc ket förbunden.4 Kyparen lofvade att han skulle få hvad han begärde och återkom snart med en kanna full med vatten och en vacker ny tvål. Vincenzo såg på tvålen med en förlägen min, och sade: CJag fruktar att den der tvålen inte duger för mig, min vän, ty sanningen att säga eger jag inte en enda skilling, Kan ni inte ge mig en gammal begagnad bit? SÅN, ni kan gerna begagna denX, sade den beskedlige kyparen. Först och främst tillhör den der tvålen mig, och ni får gerna begagna den; och för det andra så befallde