Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 2

föga afundsvärda ryktbarhet han hade förvärfvat sig, uppträda på Ibellas gator för att skaffa sig dylika underrättelser, kunde aldrig komma i fråga. Han hade redan fattat sitt beslut, att, ifall ban skulle blifva drifven till den tunga ytterligheten att återvända till palatset, icke gå igenom staden förr än han kunde göra det osedd — d. v. 8 sedan det blifvit mörkt. I likhet med mången äldre och förståndigare, slutade Vincenzos öfverläggningar med beslutet att öfverlemna sig ät hvad slumpen kunde medföra. Någon kunde komma förbi — en militärperson till exempel — som kunde se ut alt vara i stånd att gifva nödigt besked och af hvilken Vincenzo kunde känna sig benägen att begära det. Medan Vincenzo sälunda spejade efter en dylik person, upptog han ett af de bröd han hade stoppat i sin ficka och började äta deraf med god aptit. Det var den jhe iaste timmen dygnet och de förbigående voro högst få — då och då en arbetare eller en handtverkare, som gick till sitt arbete; en försinkad torghandlerska, som långsamt stultade fram efter sin åsna, eller dammiga mulåsnedrifvare, som drefvo en hjord af dammiga mulor. Då trädens skuggor började att förlängas, började äfven stadsfolket, som hade åtföljt rupperna, att återvända hem; och för en stund var det en liflig rörelse och damm i stora moln på landsvägen. De voro alla personer, som bodde i Ibella, hvilket Vin:enzo nyss hade lemnat. Sednare, då s80ens strålar började falla på sned på Vägen vågade jig några ihärdiga vandrare från staden så långt som till ängen, på hvilken rår krypsky!t låg gömd — en gammal fru ned sin piga, en familjfader med sina söer, elt par prester, en munter flock af unga nän — men ingen med ett ansigte, i hvilket Vincenzo kunde upptäcka någon kännedom mm krigssaker. Slutligen visade sig tvenne uniformer på fstånd. Seminaristens hjerta klappade häf.