Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 2

hvad fick han se, om icke börsen, hvilken han hade varit så ifrig att återfå? Ynglingen gjorde ett hopp af barnslig förtjusning, invecklade den derefter omsorgsfullt i det papper i hvilket den förut hade :varit omlindad och gömde den långt ned i fickan på sin rock, allt medan han undrade på huru den bade kommit dit. Hade mar kisen frivilligt lagt dit den? I det Vincenzo så tänkte, bedömde han den unge mannen alltför ädelmodigt. Sjelfva faktum medgal en mera alldaglig tydving. Då del Palmetto by rock med seminaristen, egde han ännu tillräckligt minne öfrigt för att tega det omtvistade föremålet ur sin uniformsrock ock i stoppa det i fickan på den rock han jog PS sig; men sednare — det vill säga då han återtog sin rock och gaf Vincenzo tillbaka hans svarta rock — hade del Palmetto lemnat sitt minnes klarhet på botten af många på hvaradra följande glas, och så förblel börsen i kaftanfickan. Vincenzo hade haft mera lycka än klokhet. Kännpande sig nu nästan stolt och ej längre egande något skäl att vänta på Federico, skyndade ynglingen ut på gatan; och hållande sig tätt utmed husen, tog han den närmaste vägen ut ur staden; det vill säga, han gick ut derifrån på motsatta sidan mot den från bvilken han hade kommit. Lemnande Ibella bakom sig, följde ban en stund stora landsvägen; derpå tog han af åt venster in på en välbeksnt äng och lade sig i det tjocka, mjuka gräset, i skuggan af några fviga valnötsträd. Det var en verklig sällhet att inandas den rena luften, att känna det svala gräset under sig och att se på det blåa himlahvalfret derofvan. Det föreföll honom som om azur-dömens omwätlighet redueerade hans bekymmer till högst små proportioner. Han försökte nu att tänka och öfverlägga huruledes han skulle handla; men han var icke i stånd till någon själsansträngning; hen kände sig sllt för mycket tung oeh trött dertill; allt hvad han kunde göra, var att njuta af den UVehagliga känsla af