Aftonbladet – 8 januari 1864, sida 3

Engelska tidningen Standard innehåller en uppsats rörande försöket att förmå daneka regeringen till upphäfvande af den dansk-slesvigska författningen af den 18 November. Förutsättningarne om konungen hafva lyckligen visat sig oriktiga, men artikeln är upplysande i afseende på omdömet öfver dem som tillrådde steget. Vi meddela ett utdrag: teDen gemensamma författningen för Slesvig och Danmark är danska rikets grund: lag, hvilken ej kan återtagas eller suspenderas annat än genom samtycke af de lagstiftningsfaktorer som den har upprättat. Det gamla riksrådet och konungen hade icke makt att återkalla den; endast de begge nya lagstiftande kamrarne jemte konungen hafva makt dertill. Emellertid har grefve Russell öfvertalat konung Christian till att suspendera den. Det will säga stt en konstitutionel konung har blifvit förledd af ministern för en stat, som gör anspråk på att med ömhet omfatta den konstitutionella principen och att anse dess kränkning för det svåraste brott, till att inviga sin regeriog med en grandlagsstridig åtgärd. Ministåren, som egde nationens förtroende, vägrade att vara medbrottslig för detta brott mot grundlagen, och konung Christian söker — som vi hoppas förgäfves — att finna män, som vilja göra sig till hans medskyldiga och förvärfva nationens misstroende. Ty det tjenar till ingenting att dölja det faktum, att danskarne aldrig skola kunna förlåta hvarken konungen elier hans redskap ett sådant brott. Hvarje utsigt, som den nya dynastien hade, är tillintetgjord sedan konungen, i sitt ängsliga bemödande att behålla sina tyska provinser, har nediåtit sig till eftergifter, dem hans företrädare aldrig skulle hafva gjort. Danskarne veta bättre än deras konung hura onyttiga dessa eftergifter äro. De veta att deras flender ieke skola blifva tillfredsställda med någonting mindre än rikets sönderstyckande oeh ait det enda resultatet af alla dessa uppoffringar ekulle blifva, att deras hjelpkällor till den strid, som mäste komma, förstöras. I lördage hölls i Mariebo på Laaland ett möte af 1000 personer, hvilka med stor entusiasm antogo och urderskrefvo en adress, som skall kringsändas i soeknarne och sedan af en deputa:ion öfverlemnas till konungen. Derjemte sändes en hel-ning och tecksägelse till invänarne i Kristiania och Throndhjem för derss uttryckta broderliga sympatier och verksamhet för Danmarks sak. I edressen uttalas behofvet af och förtröstan till de goda frukterna af enighet mellan konung och folk och bedes konungen tryggt lita på det danska folket, som är redo: att offra allt för värnandet af Danmarks sjelfständighet, och detta under fullt medvetande af storleken af uppoffringarne i striden mot den ofantliga öfvermakten. I upprätthållandet af grundlagen för konunga riket och Slesvig se vi underpanten för vår tillvaro som ett fritt och ejelfständigt folk — underpanten för bevarandet af vårt rikes urgamla gräns, hvilken folket ej är sinnadt att uppgifva. utan att försvara sig till det yttersta. Väläro vi få emot många; men det veta vi, att på vår sida är sanniugen, rätten och endrägten, och det vi hafva att kämpa och lida för är det, fom intet ädelt folk kan uppoffra annat än i döden. Slutligen bedja vi BE. M:t att icke lyssna till dem som råda till eftergifvenhet, der viingenting mera hafva att eftergifva, utan att i förtröstan på Gud och vår rättvisa sak modigt upptaga striden för våra heligaste rättigheter vid den gemla gränsskilnaden, som tusenåriga, hemliga och uppenbara bemödanden af våra fiender ännu icke hafva förmått slita ifrån 0ss.