Aftonbladet – 8 januari 1864, sida 2

hade icke uppgjort någon bestämd plan huruledes han skulle kunna återtaga den stulna skatten; eller för att tala mera korrekt, de vildaste planer i detta syfte genomkorsade hans hjerna — såsom att utmana Federico, söka hjelp hos intendenten eller anhålla om handräckning af öfversten vid den unge officerns regemente. I denna sinnesstämning trafvade han så raskt framåt, att han på en och en half timme tillryggalade en väglängd som för de bästa fotgängare annars erfordrade goda två timmar. synen af hus och menniskor lugnade honom något litet. Den uppväckte medvetandet om den fara, i hvilken han sväfvade, att komma i delo med seminariets myndigheter, ifall dessa fingo nys om att han promenerade ensam på gatorna, något som var seminaristerna strängt förbudet. Lyckligtvis låg det hus han sökte, och på hvilket han under sista tre månaderna hade hållit sina ögon fästade, i hens väg och strax i början af staden. Han begaf sig genast dit; men som ingen lyssnade till hans knackniog på den stängda porten, kom han snart till den slutsatsen, att ingen var hemma. En granne, som stod i fönstret midt emot, stärkte honom i denna tro, i det han underrättade honom, att den unge markisen i detta ögonblick enligt all sannolikhet var på Postcafeet vid Piazza d Armi för att intaga sin middag. Vincenzo visste ganska väl — ja, alltförväl — hvar OCaf6 della Posta och Piazza dArmi voro belägna; det vill säga i andra ändan af staden och i ett högst oroande rannskap till seminariet. Men nära eiler fjerran, dit måste han gå, och dit gick han, seende rätt framför sig och så mycket som möjligt undvikande de större och mera besökta gatorna. Han uppnättde sin bestäm