Aftonbladet – 8 januari 1864, sida 2

wmungriga som vargar, och för att säga sanningen, så har jag en bestämd motvilja för att afbryta ett spel, då turen är på min siJa, och det är tydligt att så nu är förhålandet. Dessa och dylika förklariogar möttes å Vineenzes sida endast af ett enstafvigt bifall ler betydelsefulla vinkar och leenden, vilka antydde att han vore färdig till hvad som helst. Han var alltför mycket uppfyld vf sina egna nya och obeskrifliga känslor ör att konha egna uppmärksamhet åt nåsonting annat. Hans varelse tycktes honom hafva ntvecklats till en ångmaskin om tio .usen hästkrafter och sväfva genom rymden ned en bevingad drakes hastighet — han hale på en gång en ljuf känsla afobegränsad sraft och en stor fallenhet för att vara mild. Om khan icke krossade den lilla markisen och hans sällskap till pulver, så var det lerföre alt han var en hygglig pojke, och lerför att äfven de voro hyggliga pojkar. Gif en återhållsam sjutton ärs yngling med iflig inbillningskraft en stark dosis af absint och vatten, sädan som vår Vincenzo nade förtärt, och men skall få se att en hög anke om honom sjelf blir det utmärkande Iraget i det rus den åstadkommer, Det är ust deruti som den nysspämnda dryckens stora fara och dragningskraft ligga, och vilka neppeligen äro mindre än den fara ch den dragningskraft som ligga i vpium. Det var lyckligt för Vincenzo att spelet cke slutade förr än rummet hade upphört utt svinga omkring likt en snurra; ban var wu i Stånd att resa sig upp utan några obevagliga följder och att, med antagande af n vänlig iobjudning af del Palmetto, som ade tagit seminaristens arm under sin, sta ligt nog gå fram till ändan af korridoren, ler ett tvättbäcken salt fast i väggen, med