Aftonbladet – 7 januari 1864, sida 2

sjelfva borgen, som låg på elt afstånd a! vid pass tvåhundra sieg. Utmynnande på landsvägen, som gick fram under belvede. ren, seden den genomlupit några af markisens fält, gick en banad gångstig, som hade tjenat till att sammanbinda den ötre och nedre delen af godset, medan båda ännu tillhörde del Palmettos familj Deita torde förklara huru det var möjligt för Rosa alt i denna sin tillflyktsort helt plötsligt blifva atörd af hästtramp. Då hon såg upp, fick hon se den unge markisen rida långs den nyssnämnda gängstigen uppåt vägen. Denne unge herre hade för icke länge sedan leminat Turins krigsakademi, och som han nu hade blifvit en välbeställd kornett vid ett lätt kavalleriregemenie, hvilket under de sista tre månaderna varit förlagdt i Ibella, bade han ofta varit i tillfälle att skänka Rumelli i allmänhet nöjet af att se homom i hans bländande uniform och röda tschakå, och Rosa isynnerhet nöjet al hans ömma blickar och artiga uppmärksamhet. Ieke för att han var eller sade sig vara förälskad i henne; men som han var en rask och liflig ynglivg och officer, ansåg han det västan för en pligt att kurtisera alla vackra flickor, som kommo i hans väg — och Rosa hörde onekligen till dessas antal. Den unge Fredrik var lång till växten och hade en väl proportionerad gestalt, men var det ookiadi: långt ifrån vacker. Han var rödhårig och fräknig och hade intet spår af ungdo mens blomma på kinden — en brist, som man ofta finner hos dem som äro födda af till åren komna föräldrar. Markisen måste hafva varit sina femtiofem år fyllda, då hans andra hustru skänkte honom denne son. I samma ögonblick som den unge markisen märkte att han hade ådragit sig den unga dams:ns uppmärksamhet, svängde han sin släpmössa tll helsning och satte sin häst i ett kort galopp, som snart förde honom upp ända till belvederens mur. tHur står det till, signorina? Jag var på väg till palatset för att säga er farväl.4