Bref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 3 Jan. Årets sista dag skänkte oss alltså en ny ministere. Oaktadt flertalet i den privata församling, som konungen kallade till sig, sedan ministeren Hall ingifvit sin afskedsansökan, hyser åsigter som äro alldeles motsatta mot dem, hvilka ministeren bekänt, rådde dock denna församling MH. M. att behålla ministeren Hall; men oaktadt denna församling rådde konungen detta, behöll han dock icke denna ministår. Detta ger naturligtvis anledning till de mest olika frågor; men det besvarar icke den vigtigaste frågan: skall ministerförändringen antyda en systemförändring eller skall den det icke? De nya ministrarnes personligheter bidraga icke heller att besvara denna fråga. Monrad konseljpresident och finansminister, Casse justitieminister, Lundbye krigsminister, tillhöra det gamla kabinettet, men då justitieministern och krigsministern icke äro några framstående politiska notabiliteter, kan man icke deruti, att Monrad behållit dessa ko!leer, se ett bevis på, att han står fast vid den Hallska politiken oförändrad. Den nya koultusministern, biskopen i Fyens stift, Engelstoft har hittills stått alldeles utanför det offentliga politiska och parlamentariska lif. vet; enahanda är förhållandet med den nye iorikesministern, den unge departementsdirektören Nutzshorn. Marinministern, örlogskaptenen Liitken, tillhör den nationella, liberala sidan och skall säkerligen bli gerna sedd inom marinen, isynnerhet såsom amiral Biiles efterträdare, men nägon utpräglad etateman har hen aldrig varit. Interimsministern för Slesvig, atiftsamtmannen i Selands stift Simony, konung Fredrik VII:s boutredningsman, är en böjlig man, hvars politik näppeligen med mera bestämdhet kan kallas eiderdansk än helstatlig. Monrad är alltså så till sägandes kebinettets enda statsman; har man förut klagat öfver, att ministåren räknade för många statsmän och derigenom för många politiska nyancer (Hall, Monrad, Lehmann, Fenger), så måste klagomålet nu gå i motsatt riktning. Efter Monrad skall man således bedöma riktningen! Många ha trott att en större helstatsböjelse nu åter skall komma (ill styret; jag (ror det icke. Det är alldeles ingen hemlighet, att alltsedan kungörelsen af den 30 Mars sistl. år har kanske ingen ef kabinettets medlemmar varit mera ifrig och konseqvent för genomdrifvande sf dei kungöreken uppställda principer än just Monrad. Hade Hall önskat en personalförändring, skulle han säkerligen ha önskat Monrads afgång, dels derföre ett Mourad kanske icke rätt passar i ett kabinett, der han icke är den ledande, dels derföre att han önskar ett modigare och öppnare verkställunde af frånskiljandet, än Hell ville. När nu Monrad öfvertager politikens ledning, kan man icke tro, att han plötsligt bytt om tänkesätt, ty den, som känner honom rätt, vet alt pätryckningen och krigsutsigterna icke betaga honom modet, och det är också temligen bekant, att han anser kriget oundvikligt och icke vill afvärja det genom någon frivillig afsägelse af vår rätt och sjelfständighet. Hall skulle ha rekonstruerat ministåren, men sedermera frånskiljt vissa clementer — säkerligen Monrad och Lehmann, hvilken sistnämnde önskade draga sig tillbaka under den nuvarande konungen, som kanske icke heller skänkte Lehmunn sitt fulia förtroende. Men det antages, att Hall genom att taga sig tillvara mot för mycket inflytande af den krets, fom omgifver konungen och hvars helstatsböjelser särskildt blifvit berörda af lord Worehouses pression, ådragit sig någon onåd, och att Monrad, som icke önskat att så snart bli aflägsoad ur ministåren, då erhållit uppmsning eaf konungen utt försöka bilda ett nytt kabinett. Detta har fallit sig öfvermåttan svårt för Monred, oeh det har också blott till en del lyckats ännu, eftersom han sjelf måste vara både utrikes och holsteinsk minister, och eftersom den slesvigske portföljen helt säkert blott tillsvidare befioner sig i Simonss händer. Jag tror att det hade varit lyckligast, om Monrad icke straxt hade antagit uppmaningen att bilda en ny minister; ty ministårens oförändrade fortvaro skulle ha gjort ett godt intryck inom landet och, såsom jag tror, antydt enighet och styrka för utlandet; det skulle också ha varit lyckligast för konuns gens förhållande till folket; ty skall någoning försvaga förtroendet eller förhindra det att komma, så är det då man anar eller tror, ati konungens personliga tycken spela en roll vid afgörandet af hvilka som skola vara hans ministrar. Men jag tror tillika, att det danska folket mycket lugnt kan anförtro sina angelägenheters ledning åt Monrade hand; han är en god dansk man, ban har en stark vilja och ban besitter mod; han har egenskaper, som vi ofta önskat, att Danmarks käre Hall haft litet mera af. Det berättas att utrikesportföljen skall öfvertagas af sändebudet i Berlin, geheimerådet Qvaade; icke heller han har gjort sig känd i den parlamentariska verlden, men säges vara en duglig karl. Går det såsom det ser ut till, är blott en politik möjlig, och len är dikterad af förhållandena. Jag beklagar, att Monrad icke i ministeren fått plats för en eller annan som tillhöra bondevännernas krets; skall planen med Novemberförfattningen genomdrifvas, så att represenbanerna för de särskilda angelägenheterna bli desamma som för de gemensamma, så ir det af allra största vigt att vinna bondevännerna härför. Efter de nu för handen varande omständigheterna skall denna riksdag, som sammauträder den 11 Januari, icke få någon hithörande fråga till behandling; denna riksdags session skall sökerligen bli al kort varaktighet. — Hvad bondevännernas adress till konungen redan antydde har med ännu starkare ord blifvit uttaladt af detta partis organ inom pressen Morgenposten?, hvilken anmärker, att menige man nser ait Novemberförfattningen är sammanbindningslänken mellan konungsriket och Slesvig. och derföre är redo att offra allt vad offras skall, för att värna denna förattning. I Odense har ett folkmöte uttalat in heradvillighat får osnamma aonlhb ARh Län