Aftonbladet – 5 januari 1864, sida 2

på etikett och gociala råmärken; och lilla Rosas uppmaningar till Federico att komma och leka med henne, och Federicos på grusd deraf skeende inträngande i palatsets trädgård, voro ingendera några sällsynta fall. Men huru det kom sig, så slutades dessa glada sammankomster vanligen å Rosas vida med röda ögon och klagomål för pepia öfver Federicos obeskedlighet. Peppa lugnade sin dotter, uten att göra den förfördelade parlen några föreställningar; och genom att sålunda smälta en eller annan liten missaktning och i det hela taget nöja sig med en underordnad roll lyckades palatsets herre att lefva i fred med sin noble granne, Denne noble gravne var, det måste man medgifva, slug cch listig som en gammal räf — full omligt hemmastadd i konsten att laga så, att skenet alitid var på hans sida — djupt bevandrad i hemligheten att förgylla de piller, som ban ville låta andra svälja. Så till exempel, då han för några år sedan nödvändigt behöfde penningar för alt skicka sin son till krigsakademien i Turin och bragte å bane en underhandling om försäljandet af ytterligare ett godt stycke jord, som han egde strax invid palatset, förstod han att ställa så fiffigt till, att det såg ut som en stor uppoffring å hans sida, bvarför han utom betalningen skördade både tra och tacksamhet. Och likväl borce signor Avvocato, rik, god, human och frikostig som han var, väl kunnat hålla sig rak mot en hvar, hvem det vara månde, om han blott hade halt mod att göra det. Ty, om han än var min. dre populär änp fadern — och han var måhända för mycket gentleman för att vara det i lika hög grad — så var han deremot mera ansedd och hölls i särskild vördnad vå grund af sina juridiska kunskaper, hvilka han villigt och utan betalning ställde till deras fjenst, som kommo för att rådfråga hooom,. — Olärda personer äro i allmänhet allna för att tänka högt om en man söm