Aftonbladet – 5 januari 1864, sida 1

en hakväg ned till byn. Den låga, tunga tegelstensmassan, med en sockertoppsformig utväxt i hvardera ändan, som atgjorde det verkliga boningshuset och ligen var of en jemförelsevis modern konstruktion, hade icke mera karakter i sin arkitektur än hvarje temligen bastant farmhus. Sådan den var — och ingen lefvande menniska hade sett den annorlunda — hade dock borgen, Gud vet huru lång tid, hevrekat öfver Rumelli och utgjort dess stolhet och ära, Sannolikt skulle den ända tills denna dag hafva fortfarit dermed, om icke en rivaliserande byggnad hade sprungit upp likasom af en förtrollning och tilltvungit si: en andel i väldet. Hurn detta tillgick vilja vi nu berätta. Markis Amadeus del Palmetto, den nuverande hufvudmannen för den familj som rådde om borgen, hade, i enlighet med sin kasts och sin slägts traditioner, vid tycket unga år infrädt i armea och på ett hedrande sätt deltagit i det tappra motstånd, som Piemont gjorde mot det republikanska HFrankrike. Då all möjlighet till motstånd var förbi, och fransmäan n ockuperade ksnunga ket, afbröt markisen sitt svärd och återvände till sina larer och penater i Runseili. Han hade emellertid icke bott der länge, förr än det föh honom in att han. innan hen för elind slog fig ned derstädes, var skyldig det namn hen bar att först gå och egna sin hyllnivg åt och mottaga order af sin kovung, hvars hela konungadöme för närvarande iaskränkte iz till ön Sardinien. Men markis Amadeus hade mera undersätlig trohet äa kontanter, och bvarje försök ait låna peoniogar på den redan hårdt inlecknade egendomen visade sig vara fruktlöst. Markisen var, i likhet med de flesta af den piemontesiska aristokratien, pästfri och frikostig, och för att tillfredsställa denna sin menniskovänliga sinnesriktning, lefde han vida öfver siva tillgångar. Om herr morkisen — så sade hans bomime daffaires — ville förmå sig att sälja en del af sin jord, som icke var fideikom