Aftonbladet – 5 januari 1864, sida 1

Stor var markisens vrede då han blef varse hvad som sket, högljudda voro hans för bannelser öfver den gemena snara i hvilken han blifvit lockad. Om det ej hade varit för en lycklig tänsla af hans egen värdighet, skulle hen på ögonblicket hafva stigit uppför kullen och sagt sina tankar ren: ut åt den eländige skorstensfejarent, såsom han kallade Pietro, hvilken i sjelfva verket, efter hvad markisen mycket väl erinrade sig, såsom en ung pojke hade lagat en af borgens skorstenar. Men dessa skojare och bedragare skulle ej biifva ostruffade; markisen skulle kolla Jagen till sitt bisiånd och tvinga dem att med egna händer baortföra sin skräphög. Påen markis hedereord skalle han straffa dem, äfven om han för detta ändaräl mäste begiiva sig till Turin. Alia dessa hotelser hade emellertid ej nå: got praktiskt resultat. Signor Pietros ställning var lagligen oantastlig, förklarade markisens sakförare sin uppbragte klient. Ingen lag kunde hindra Barnaby att till Pie tro säja hvad han hade köpt och betalt; och ingen lag kunde hindra Pietro att bebygga snarken då han hade böfvit dess verkliga egave. Hvad .esan till Turiu be:räftade, ett tuleitt som betydde att han ämnade lägga sin gunst vid hofvet i vågskålen, så hade markisen då ban framslungade denna hotelee, sanno likt glömt aw Turin för rvarande var högqvarteret för det franska högslpsdeparte: mentet, der de, som tillhörde den gamla adeln, voro långt ifrån ait ega något öfver vägande inflytande. Ingenting återstod såle des för den unge, häftige adelsmannen — han var icke mera än tjugosju år gammal — utom att svälja sin förtret och afbida vedergälningena dag: det vill s den dag, då lyckans hjul skulle vända sig och bringa honom vch hans klass ofvanpå igen samt sätta honom och sådana som han i stånd ati handla efter godtfianande utan att fråga efier lagen. Emellertid var Pietro, såsom en man med tukt och finkänslighet, långt ifrån