ålder, och det enda resultatet af dessa hans själsstrider voro först och främst en period af förnyad nedslagenhet, för det andra, en af slö undergifvenhet. Vincenzos lott, medan det ena året förflöt efter det andra, om den ock icke kunde kallas lycklig, kunde lika litet benämnas olycklig. Hans lärare voro öfver hufvud taget .oda och humana, och han mottog från deras sida, så vidt det avgick hans studier, detta beredvilliga öfverseende, som vanligen beviljas -n arbetsam men af naturen vanlottad gosse. Hans läreres uppskattning af bans själsgåfvor var nemligen i det hela taget temligen låg. föhura Vincenzo ej hade nägra intima vänner, stod han dock på god fot med flertalet af sina kamrater; och om det var ett stort öfverflöd på lexor, kyrkobesök och examina, så stod äfven tillåtelsen till rekreation i förhållande dertili. Hans besök hos signor Avvacato, vare sig i staden eller på landet, voro visserligen mycket mera sällsynta än Rosa hade antagit att de skulle blifva; icke desto mindre utgjorde de herrliga fjorton dagars feriersa, som han fick tillbringa i palatset, en god motvigt mot allt bans obehag — en förmån, som hans oufar behöft hela sitt inflytande. hos lärarne i seminariet för att kunna förskaffa honom. Ja, herrliga voro de i sanning dessa ferier, som upplifvade den lyckliga tiden af bans förtroligå umgänge med hans padroncina. Ieke heller var den uuge seminaristen helt och hållet känslolös för det uppseeude han gjorde såsom solosångare i såugmessan uti kyrkan i Rumelli. Detvar S:t Urbans fest som skänkte honom denna förnöjelse, och man torde till följd deraf ätt kunna föreställa sig att han var en ifrig dyrkere af S:t Urban. I sina morgonoch aftonböner glömde han aldrig stt uppsända en särskild bönesuck till detta helgon. Sjeltva paradiset hade sina små obeheg, och så var det äfven med dessa ferier, Dessa voro äfven den bestämda tiden för