en mängd obekanta gossar uti den stora se minariesalen i Ibella. Men då han om qväl len väl befann sig i sin säng, huru flödade icke då dessa sorgens källor! Och hvilken lättnad var det icke! Elfva år äro emeller. tid icke förtviflans ålder, och efter några få dagara förlopp hade den stickande kän sla, hvarmed han anländt, reducerat si till en innerlig saknad af det förflutna oci en stor brist på intresse för detnärvarande. Men äfven detta tillstånd hade börjat att ifva vika för tidens och vanans inflytande å en händelse tilldrog sig, som åter uppXvade den fordna saknadens hela bitterhet. Jemt tre månader efter. Vincenzos inträde i seminariet dog hans far. Sedan den första, häftiga sorgen väl var öfverständen, kunde gossen ej låta bli att koppas och tro, alt på samma sätt som det föremål som hade befallt hans offer — ty ett offer erkände han nu att det var — utan tvitvel äfven hvarje skäl för dess follbordande hade upphört att finnas till. Hans förståndiga antagande tycktes dock komma på skam. Då herr advokaten kort derefter kom på ett kondoleansbesök, var det så långt ifrån att han gjorde någon hänsyftning på en möjlig förändring i hans skyddslings utsigter, ett hvarje ord han yttrade snarare gjorde det tydligt att han ansåg dem -oföränderligen bestående. Deita var så klart och tydligt att Viacenzo helt och hållet saknade mo att gifva sin gynnare en vink om hvad som hade sysselsatt bans tankar. Den stackars gossen gaf sedan sig sjelf alla möjliga hårda ord, för att han visat sig så feg, och gjorde ett heligt löfte att han ekulle säga rent ut, då han nästa gång träffade sin gufar. Men denna nästa gång dröjde länge, och då den slutligen kom, förblef Vincenzos beslut ofullbordadt. Han grubblade derefter på möjligheten att medelst ett bref inlåta sig på detta kinkiga ämne; han skref äfven flera sådana, men afsände icke nåot. Elfva år äro lika litet den fasta beeslutsamhetens söm den ständiga förtvillans