Aftonbladet – 4 januari 1864, sida 1

läkarevård, men till föga eller intet gagn. Den stackar3 karlen fortfor att tvina bort. Då han blef svagare, började han ofta att yra, och han hade ti vad han och hans omgifaingbehbagade upphöja till uppenbarelser, men som i sjelfva verket endast voro vanliga febersyner. En af de syner, som mest anfäktade honom, var den af ett vackert fruntimmer med ett barn i sitt sköte, som satt vid hans säng och sade till honom: eEgna din Vincenzo åt min tjenst, och du skall bli botad. På ingen starkare grundval än denna byggdes den stackars gossens framtida bana. Det ver en anstrykning af något underbert i denna sak, som högligen kittlade hans gran nars fantasi. Kyrkoherden i den församling, i hvilken den sjuke mannen lefde, omfattade saken med värma, medan den sjike sjelf helt naturligt fasthängde vid sin syn med hela sjelfbevarelsedriftens instinktlika ifver. Signor Avvocato blef snart underrättad om förhållandet, och som han endast ellt för väl visste att det ej var godt att sätta sig upp mot verkliga eller inbillade anmaningar från höjden, sade han, förmodligen med en axelryckning: Ja, hvarför icke? Må så skel! Herr advokatens gillande var af så myc: ket större vigt som han, i sin dubbla egenskap af Vincenzos gufar och erkände beskyddare, betraktades, och visste sig vara betraktad, såsom den person ur hvars börs sjelfva nervus rerum skulle tagas, eller, med andra ord, att han var den som skulle be kosta utgifterna för den högre uppfostran som behöfdes för att sätta Vincenzo istånd att blifva prest. Medan hans öde eålunda afgjordes, tumlade den lille Vincenzo i all sköns okunpighet omkring uti palatsets trädgård i sällskap