Aftonbladet – 4 januari 1864, sida 1

för att jag bar någonting att säga mot bordet på borgen: Gud förbjude det! — men de hata tryffel der, kunna icke fördraga lukten af densamma — en verklig idiosynkrasi. Min ligger åt motsatt håll; jeg medger au jag är alldeles förjust i tryffel; kanske är det en svaghet, men det finnes värre svagheter än denna, skulle jag tro. Uft! Jag är alldeles andlös ! Ja, det undrar jag icke på, sade Ro:a skrattande; ni gör ju icke annat än bara oupphörlivt talar och talar och talar. Nej men hör på henne då! Ägget vill lära hönan värpa! genmälde don Natale med en skälmaktig blick på Rosa. Du liknar Jobs vänner. som uppletade hans fel i stället för att söka hjelpa honom. Kom hit till mig, min snälla Rosettina, och blif ba culus seneclutis mem — jag menar, gif mig stödet af din arm, så skall jag säga di hvarför jag går på och talar och talar och talar. Och i det don Natale skämtsamt drog Rosas arm under ein, fortfor hen sålunda: Jag söker att tega igen den förlorade tiden. Jag har haft munlås i tre och trettio år — allt ifrån 1815, min söta vän — och nu, sedan munlåset är borttaget, tack vare den odödlige Pio Nono, den storsinte Carl Albert och icke minst den förnäroste af alla kristna filosofer, Giobertit — och han lyfte på sin flottiga hatt för dessa namn, detena efter det andra — kan nu en hederlig karl, ban må vara prest eller lekman, utan hinder eller fruktan cäga reni ut hvad han tänker, och jag brukar och missbrukar nu detta privile gium och pratar oupphörligt på. Mot denna syndiga teori skulle den unga damen lätt kunnat uppställa ett enkelt faktum, bestyrkt genom hennes egen erfarenhet — nemligen, att don Naftale i alla tider