Aftonbladet – 2 januari 1863, sida 3

och ära. Kanske kommer D. A. att erfar., stt fosterländskt och inaigtsfullt folk omsider draga sig för en tidning, som, likgiltig för alla grundsatser, oroligt kastar sig efter vinst åt alla håll. — I Christianstadsbledet läses följande artikel i den danska frågan: sÄnnu för kort tid sedan var den föreställningen allmänt herrskande inom den skandinaviska norden, att Sverges-Norges frisinnade och folkliga regering var fast besluten att understödja Danmark i upprätthållandet af den nya grundlagen för Danmark ech Slesvig emot tyska förbundets pockande och rättsvidriga anspråk på densammas upphäfvande, och att med vapenmakt biträda brödrafolket, om tyska exekutionstrupper anbefalldes inrycka i Slesvig och deri: fen kränka nordens gemensamma gräns vid idern. Denna föreställning, grundad på meddelanden af sådana oerganer inom tidningspressen, hvilka bruka vara uvoga underrättade om ställningar och förhållanden, uppburen af de skandisaviska folkens varmaste sympatier, och ytterligare styrkt af det tysta bifall, hvarmed de nordiska rikenas regeringar syntes betrakta densamma, utgjorde en glad och styrkande förhoopning för det trofasta danska folket att icke nödgas stå allena i dess rittvisa men olika kamp emot den tyska öfvermakten, på samma gäng densamma lade ett icke ringa band på de storskröflande tyskarnes öfvermodiga krigsifver. För Sve ges och Norges folk var denna föreställninj en löttesrik Lurgen för reaiiserandet afen bland nutidens största och herrligaste tankar: ett enigt, fritt och sjelfständigt Skardinavien. Hvad en lång och mörk förtid af sorgligt misskännande och blodiga fejder hade sträfvar att särskilja och sönderbryta, var nu på god väg att förenas och förenas för alltid, och man behöfver icke vara optimist för att med säkerhet inse, hvilka oskattbara välsizne!ser emåendet af ett sådant mål skulle medföra. Hvem inser icke, att nedbrytandet af de murar, som ännu förefinnas, om ock vacklande, emellan de nordiska brödrafotken skulle framkalla en utveckling på alla områden, som nu blott i mindre grad och delvis förefinnea, en sådan utveckling, som för sin tillvaro nödvändigt betingar de rikare resurser, hvilka endast äro för hunden i större stater, och att det framförallt derigenom skulle möjliggöras för de nordiska nationerna att med kraft häfda sitt sjelfbestånd och intaga ett framstående rum vid de europeiska makternag rådslag. Om Skandiens folk i fordomtimma hade insett sina sannskyldiga intressen och såsom en man kämpat emot sina rofgiriga grannar, s8å hade Europas karta i närvarande stund haft ett annat utseende, och det eländiga kryperiet för de s. k. stormakterna — de stora makterna med de små intressena och den hjertlösa politiken! hade då icke kommit ifråga. Men med lika mycken sanning torde det kunna sägas, att det enda medlet, för att betrygga nordens framtida sjelfständighet och inre utveckling, är en återupprättelse iaf fordna förseelser, är en sinåningom skeende, men innerlig och fullständig sammanslutning. Hvad vore väl det mäktiga Storbritannien, om desa tre länder utgjorde särskilda sjelfständiga triken? Hvad var ftalien, så länge det sönderi slets af splittringens demon, och hvad är det väl nu, sammangjutet till ett mäktigt helt, som för i hvarje dag alltmera ordnar sig på det mest beundransvärda sätt? Nåväl! men om detär sannt att enighet ger styrka; om det är ett faktura att föreningen emellan mindre stater af samma nationalivet innebär en borgen för deras framtida bestånd; om det till och med är ett utmärkande drag för vår tid, att nationalitetsprincipen gör sig gällande med förut okänd styrka — är det icke å et fosterländskt syftemål, som kräfver allvarlig uppmärksamhet, förverkligandet af den storartade, ehuru af småsinnet förhånade ide, som gjort si känd under namnet: skandinavis-, men. Vi tala icke om de våldsamma omstört-: ningar, med hvilka samma samåsinne söker upp:å skrämma allmänheten, vi tänka icke ens derpå; vi veta allttör väl, att det som för framtiden ; skall ega bestånd, måste föregås af en lugn, naturlig utveckling, grunda sig på en genom för-i nuftigt öfvervägande mognad öfvertygelse och omsider blifva till. derföre att det icke kan an-; norlunda vara. Men såsom det vigtigaste ste-, get för att vinna detta mål, anse vi det vara,: att Sverge icke drager sig undan från att hjelpa våra danska bröder i farans ögonblick; och vi tro, att det just var medvetandet härom, som föranledt Sverges-Norges befoikning art med den mest tillitsfalla hängitvenhet anförtre sig åt re: geringens Åtgöranden i denna för våra vigtigaste intressen ytterst maktpåliggande angelägenhet. : Så inträffade den diversion, som föranleddes af Dagligt Allehandas i publicitetens annaler numera lyckligtvis, sällspordt taktlösa och simpla uppträdande i den dansk tyska frågan. Med en penna, drypande af smuts och galla. och med en arrogans, som ofta slår in på det löjligas område, har Allehanda under den sednaste tiden icke skytt några medel för att allarmera de fega eller nerfsvaga och derigenom uppväcka någon opposition emot regeringens förmodade skandinaviska politik. Om än i anledning häraf en eller annan landsortstidning i någon mån blifvit tvehogse om den verkliga ställningen, så äro vi dock fullt förvissade derom, att de skamliga invektiver, som utgöra en god del af Allebandas polemiska fraseologi, lika allmänt ogillas. som de i sjelfva verket äro ovärdiga en tidning, hvilken gör anspråk på att föra hyfsade menniskors ta-. Jan. Allehandas angrepp emot skandinavismen har för öfrigt i sjefva verket ingen betydelse — I annorlunda än såsom qualificerande tidningens f eget värde. i Hvad som deremot är egnadt att väcka hvarje fosterlandsväns allvarliga bekymmer, äro de officiella meddelanden, som nyligen transpirerat genom Posttidningen. De större dagliga tidningarne hafva ännu icke med något större efter tryck underkastat dessa meddelanden en närmare granskning, och hvem skulle ej sentera den grannlagenhet, som bäfvar tillbaka för en diskussion, hvarigenom möjligen under stridens: hetta kunde framkallas yttranden, hvilka tilläfventyrs inverkade skadiigt på frågans framtida. utveckling. För vår del vilja vi i det längstar hoppas att, hvad helst än må kunna utletas af :t Posttidningens yttranden, det likväl fortfarande pr är regeringens föresats att icke tillåta de tyskaf exekutionstrupperna att infalla på danskt om-jf råde, ehuru vi å andra sidan icke kunna fördslja för oss sjelfva, att regeringens beteende?7 under den sednare tiden förrådt en icke ringa grad af osäkerhet, som är föga egnad att b trygga nationens tillitsfulla förhoppningar. Hvad? som isynnerhet har verkat i hög grad öfverra; d (s ( (6 ( I d h ; kande, är Posttidningens tillkännagifvande attig svenska regeringen har motverkat antagandet Af författningen af den 18 November, som nligt dess förmenrande skall innebära ett SR till Slesvigs inkorporation. Utan att för fallet omhandia det rent förvånansvärda fokum, som ligger i detta meddelande, att vår resering — den svenska regeringen! — hyllar en ullt ut lika konfus uppfattving om den verkliga i veskaffenheten af nämnde författning, som nåt sonsin hertigen af Gotha konsorter, kunna vi ;j underlåta att särskildt påpeka den ej mindre vesynnerliga företeelsen, att vår utrikesminister, som på riddarhusct förklarade att regeringen icke i h : Vv o b a i e r ti I Nn