Aftonbladet – 2 januari 1863, sida 2

gen; men påstäende är icke något bevis, som ni vet, och man måste bevisa saken in forma, och det är just det som är det kinkiga. Min stackars Vincenzo, sade Rosa, i det hon halft muntert, halft eorgset såg upp i det melankoliska ansigtet, jag skulle önska att jag kunde hjelpa dig ur ditt bryderi, men det kan jeg icke. Emellertid får du lof att krya upp Gig och försöka om igen, till dess du lyckas. Att tönka sig att en gosse om sjutton år icke hunnit längre! Om du fortfar på det sättet, säger pappa, kommer du aldrig att läsa din första messa.4 cHvem vet om jag någonsin kommer att läsa någon sådant, sade Vincenzo under sorgsen skakning på hufvudet. Det gifs ögonblick, då jag förtvifler om att någonsin bli i stånd att förvärfva mig den lärdom, som ör nödvändig fören prest, Jag fruktar att jag ef naturen är dum. Ah, prat!X inföll Rosa. Kanske4, fortfor han, kommer det sig också något af stt min uppfostran började så sent. Född till bonde, uppföddes jsg äfven till bomde;jag skulle närjan önska att jag vore en fsåden nu. Då mh för — Gud välsigne honom — bestämde nig för kyrkar, var jag redan elfva år guramal och knappast i stånd ett läsa eller skrifva, och jag måste derför börja från! börjen. Jag förmodar att bristen på barlast har hållit mig tillbaka i miea studier, utom alt jag, som sagdt, är ef natoren temligen tjooknufsad. Ditta hårda omdöme om aig sjelf, ehum det fälldes i fullkomligt god tro — ty vem skulle väl för ett enda ögonblick xumat misstaga sig på ynglingens upprikiga ansigte och ton? — motsades på det estimdaste af den milda itver, hvårmed han talade — en ifver som var vida öfver nan: år — och af det intelligenta ansigtsspel som åtföljde det. Rosa bade kännt ett, då hon protesterade mot Vincenzoa örsa sjelfanklagelee för dumhet, och gankasäkert är, att hon äfven nu skulle halva alaft sin protest, om icke den saknade basiola just i detsamma hade kommit isigte. TE men, bärande det oviga instrumentet, änie just nu om hörnet till kyrktorget, ch framför dem gick en tredje person, vm Z det omisaskänneliga utseendet af n gjrest. Ånsann är det ieke don Natale!4 ropade los, i det hon sprang upp. Jag undrar m han komrmer för att öfvervara repetitio bn; kom, låt oss gå och möta honom. , (Föris följer)