Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

och tacka himlen för, i stället att vredga: på hvarandra. Efter detta tal vände sig abboten till bon derna och ropade: Gån att beskåda un dret!4 hvarefier munkarne togo fängarne emellan sig samt återvände, åtföljda af frans männen, till klöstret, medan landtfolke spridde sig för a:t på de ginaste gängsti garne skynda ned i dalen. Dernere syntei snart de skilda höparne förena sig och mött de redan församlade, alla försedda met brinnande facklor, hvilkas sväfvande lågo liknade skaror af flygande, gyllne dufvor som möttes och blandade sig med hvaran dra. Giacometto hade icke afvaktat slute af abbotens tal; han hade genast vid mun karnes ankomst förutsett att striden skull inställas och så snart han hördas att Alde blifvit räddad, slet hamw eig lös från sins kamrater och skyndade på kortaste väg nec i dalen, angelögnare att återse den älskad än att bämna henne. Jsg vågar ej tilltro mig att kunna rät beskrifva de känslor som stormade inon Giacomettos bröst, då han sökte göra sit väg genom hopen fram till det ställe de han trodde sig finna Alda — när han på de ständiga ropea af: underverk, un derverk !4 brådskande svarade med frågan lefver hon? är hon oskadad?4 — när in gen ens tycktes höra eller gifva akt på han fråga — när han tyckte sig ömsom hör svaras nej, ömsom ja, och när han glutlige: lyckats tränga sig fram till den älskade oci halfdöd föll ned vid hennes fötter. Ald deremot lefde, var fullkomligt oskadd oci syntes ändå skönare än förr upplyftad på de omkringståendes armar, öfverhopad a loford öfver sitt mod och sin tro, och djup rodnande antingen af ett återeken af si hjeltemodiga handling, eller af blygsamhe