Aftonbladet – 31 december 1863, sida 2

vänskapliga — Frankrike tiger! — så skall Preussen förklara sig löst från Londonprotokollet och förklara Danmark krig, och makterna skola icke hjelpa det. Sker det deremot, d. v. 8. tages Novemberförfattningen tilbaka — huru skall det då bli? Hvilken säkerhet skola då Preussen och Österrike eller England och R ssland erbjuda? Jo, England och Ryssland skola då hysa de! bästa hopp att kunna förmå Preussen och Österrike att stå fast vid Londonprotokollet samt de öfriga tyska makterna och förbundet att erkänna detta. För dessa alldeles lösa, alldeles omotiverade, sangviniska, ovissa förhoppningar, som hvar och en vet aldrig skola uppfyllas eller understödjas med ett enda skott krut, skola vi ödmjuka oss, Danmark afstå sinsent omsider erhållna författning, afstå den och dermed sitt oberoende, sin sjelfständighet och sjelfbestämmelserätt, sin frihet, sin ära, sitt lif. Det är en småsak i våra dagar att begära dylikt af ett folk, men man borde då äfven tro att det är en småsak för ett folk att gifva svar derpå; ty det finnes intet annat svar än detta: Nej, nej, i all evighetnej! Så har ministeren Hall velat svara; men H. M:t konungen har önskat vara försonlig, han bar icke haft tillräcklig underrättelse om folkets sinnesstämning i allt hvad som skett efter den 13 Nov., då författningen antogs i riksrådet, och till julaftonen, då han lät ministåren ingifva sin afskedsansökning, för att försöka ett politikombyte. Alla adresser, alla uttalanden, alla hyllningar ha tackat honom för författningen och försäkrat om beredvillighet till krig; men lord Wode house och en liten hofkrets önska helstat och fred å tout prix; derföre har ministåren afgått, för att se om en ny ministåre skulle kunna bildas, om riksrådets samtycke skulle kunna vinnas. Riksrådets samtycke nade icke vunnits, man insåg det i tid; men dessutom har konuogen icke heller till dato funnit sin man, hvilken såsom konseljpresident skulle underskrifva kallelsen till riksrådet Helstatsmännens helstatsman geheimerådet Andre, ville ej mottaga inbjudmngen att bilda ett nytt kabinett; men han var icke heller brukbar: först och främst vill han ha en dansk helstat, det må nu så vara; men dernäst vill han för hvad pris som helst redan vid Elbe slåss för sin helstat, men vi skola ju just ha fred för helstaten. Tillisch ville icke, Tscherning och Blixen-Fivecke icke heller; Carl Moltke är sjuk, David och Bluhme ha icke mod och äro äfven sjuka; generalerna Oxholm och Hegermann-Lindenerone äro väl sin konungs goda hofmän och kavaljerer, men de ha icke haft synnerligen mycket med politikens detaljer att göra och de kunna icke få ett kabinett samladt om kring sig, Konungen har sagt, att han blott på grundlag-enlig väg skall göra allt för freden; men saken är den, att på grundlagsenlig väg är det för ögonblicket en omöjlighet att byta om politik, omöjligt att uppskjuta eller upphäfva Novemberftörfattningen; ty detta kan endast ske med tillhjelp af en församling, på lagligt sätt vald i enlighet med denna få omtvistade författning. Det bar således ännu icke Jyckats och skall svårligen lyckas konungen att få en ny ministåre; i afton har han en notabel församling hos sig, bestående af den gamla ministårens med!emwar samt åtskilliga i Köpen hamn varande riksrådsmedlemmar och politiska notabiliteter. Det är tungt och tryckande att bära kronan och vara konung, helst då man icke delar sitt folks sympatier, dess hjertelag och dess vilja! Men det är också tungt för folket att nu, just i det ögonblick, då alla likasom hade gätt till sin jul för att sluta året eniga i viljan att möta fienden, kasta gammelt agg och partistrid å sido och kämpa kanske den sista, kanske uen bästa striden för Danmark, det är tungt, säga vi, att då åter få sphtet inkastadt ofvanifrån, att då åter på brutala utländska makters råd få helstatens bild framhållen för ögonen i dess mest schleswig-holsteinska skepnad, ty hvad är väl eljest det bästa, som skulle kunna uppkomma af Novemberförfattningens ätertagande, hvilket Danmarks konung önskar knappt en månad sedan efter full betänketid undertecknat den? Här i Köpenhamn förhåller man sig lugn ; hade riksrädet blifvit sammankalladt, skulle man ha vändt sig till detsamma med begä ran att ej återkalla författningen; nu skall säkerligen ingenting ske. I afton väntar man också med temlig visshet, att den gamla ministåren skall återvända, och häri styrkes man också genom den brådska, hvarmed Berlingske Tidende i afton förnekar, att konungen fattat något beslut i anledning af ministårens afskedsansökan eller i afseende ä en ministere Oxholm. Krigets spänning är på långt när icke så tröstlös och hemsk som denna. . . Fedrelandet yttrar sig i ett annandag jul utgifvet nummer på följande sätt om dex närvarande politiska ställningen: HÄVA 5 RA