Aftonbladet – 31 december 1863, sida 2

I dina händer o Herre ...... : återstoden af denna den flyende själens bön bortdog i fallet af bennes nedstörtande kropp. Jag vill ej ens försöka att beskrifva de tre bofvarnes ytterliga förvåning och raseri, då de på ett sådant sätt sågo rofvet undslippa dem; synverligast då de uppe på klostermuren varseblefvo först en, sedan flera och slutligen hundrade facklor. Då de sålunda sågo sig upptäckta, skyndade de att återvända samma väg de kommit, och oaktadt densammas farliga beskaffenhet, gick deras reträtt ändå hastigare än fremrycksandet. Emellertid hade Giacumetto. som lefde i en ständig fruktan att någon olycka skulle inträffa, varit den första som hörde nödropen från byn. Han skyndade dit utan att fråga efter om någon följde honom, och då han med få ord blifvit underrättad om hvad sorh händt, ilade han genast efter rånarne. Då det emellertid blifvit alldeles mörkt, visste han ej i hvilken riktoiog de begifvit sig, förrän Aldas sista genomträngande rop om hjelp nådde hans öra. Han skyndade genast till stället, men kom, som vi veta, för sent för att rädda sin älskade, men dock i lagom tid för att ännu på vallen möta de tre, på återvägen stadda soldaterna. Då han fann detta ställe särdeles lämpligt för en strid man mot man, anföll han fienden genast med det vapen han hade i handen, en tung, jernoeslagen högaffel. Han satte det treuddiga ernet mot den främstes bröst och befallde onom genast säga hvart Alda tagit vägen. 3oldaten tvekade, svarade endast: Sframåt, ramåt!4 och höjde sitt tunga svärd. Giasometto, som ej för tillfället hade särdeles tort förråd af tålamod, gaf konom en krafs ig stöt med högaffeln och kastade honom ed i djupet, som om han varit en -kpippa iö eller helm. Under tiden inträffade nägra