Aftonbladet – 31 december 1863, sida 2

mm Mm myyIyI I MM AA NV MOA Re ställen atbruten och juost der hon 8 annat gapade en vid öppning deri framför henne. Ett enda falskt steg och hon hade varit för lorad; hon vågad: icke gå hvarken framåt eller tillbaka utan stannade och tryckte sig nvära iotill muren. i hopp att icke blifva för följd ända till dette farliga ställe. Fåfängt hopp! De djerfvaröfrarne närmade sig oupp: börligt och voro ru knappt på ett bösshälls afstånd. Då uppgt hon ett genomträngande rop om hjelp. Men det var för sent. Afven om detta rop blifvit hördt, kunde ingen mensklig makt hidra dessa bofvar attupphinna benne och föra henne med sig eler störta henne utför brenten. Bättre då att sjelf kasta sig ned i djupet. Hon såg ned för att se hvarklippväggen kunde vara minst brant,, eller för att upptäcka ett träd eller en bule vid hvilken hon kunde hålla eig fast; äben nej, hon kunde ingenting se. Bättröl. förtro sig åt försynen, åt den allsmäf am ju kunde utsända legioner englar bära henne på sina händer, och åt ige Mikael, klostrets och hela befolk ärskilda skyddspatron, oskuldens b och fiende till alla onda andar och ;menniskor. I ett ögonblick kände ppfylld af öfvermensklig kruft ov tro; hon reste sig upp och rop terna: utan olen I aldrig medlifvet återse i Soldi ig föga om denna ho telse; ( värtom sina steg och voro h nära; men då bon såg de då hon uppgitvit ännu i genom en blick vå m vit att iogen hjelp var av 1e de fräcka rötrarne 2, då utropade non : och fade: