Aftonbladet – 31 december 1863, sida 2

kända af henne, men fullkomligt obekanta för fransmännen, som endast med svårighet kunde följa henne. Emellertid bade Hubert uppsökt sima kamrater och förenade sig ge nast med dem för att följa den stackars Alda, som, då hon ej vågade taga vägen öfver slätten, der hon genast skulle blifva upptäckt, beslöt att öfver bergen begifva sig till klostret, der hon visste att det fanns folk och der älven Giacometto befann sig. Men då stora porten var stängd och då den, som hon väl visste, icke öppnades sedan det blifvit mörkt, skyndade hon omkring till andra sidan af muren, men mäste dervid passera ett slags vall eller bröstvärn, föga mer än fotsbredt, som sköt ut från den höga muren ofvanför och under hvilken en djup afgrund gapade. Här hoppades hon kunna dölja sig för förföljarne, så mycket lättare, som den väg de tagit, öfver mindre branta och sluttande klippor, borde föra dem rakt ned i djupet under henne. Ehuru hennes vandring utmed muren, oaktadt hen-: nes vana och kännedom om lokalen, ej var utan sina feror, ansåg hon sig dock räddad när hon uppnått denna punkt. Hon stannade och såg sig omkring, likt stengeten som, förföljd at jägaren, kastar sig från klippa till klippa och slutligen tror sig vara säker der hon står vid branten af en afgrund. Arma djur! Just i detta ögonblick är det som jägaren på en gång höjer sin blick och sitt gevär och låter dig död rulla ned i djupet. Sålunda befann sig äfven den stackars flickan helt oförmodadt, genom den väg hun tagit, vida närmare sina förföljare än nyss Då hon såg sig om, märkte kon gesast de mörka ekvggorna af deras gestalter, hvilka mer och mer närmade sig. Den förfallna vallen, på hvilken hon stod, var på flera