gåvgstigens bredd tillät dem detta, ser du, Alda, om jag blir ond och häftig emot dig derför att du så der vill springa omkring öfverallt — jag vill säga, för det du en gäng varit i Giaveno, en gång i Aviglians och nu i S. Ambrogio, så är det derlör att jag, jag tänker också på framtiden, Om yi nu, såsom sagdt är, skola gifta oss i pingst och jag seden skall följa med kreaturen upp i alperna och blifva der hela sommaren och sålunda hvarje år lemna dig ensam hemma i ett par månader — ser du Alda, då skulle det bra mycket smärta mig att behöfva tänka som så: hvem vet om Alda nu är hemma? Kanske gpringer hon ... jog vill säga: kanske är hon i Giaveno, kanske i Åvigliana och midt ibland dessa. fördömda fransmän med deras brännande blickar! Och då är jag icke der för att beskydda dig — jag kan ej ens få veta hvad som tilldrager sig. 0 Alda, Älda, jag skulle önska att du älskade hemmet såsom jag älsker det, och att du aldrig längtade utimenniskohvimlet från din fars hydda, eller frän den stilla klostergärden !? Och här, säger krönikan, afiorkade Giacometto eft par stora tårar, som sakta runpo utför hans kinder. Men då detta är ett säkert tecken till de älskandes försoning, vilja vi icke längre följa hvarken dem eller krönikan, som blott tillägger att de åtskildes vid dörren till Aldas boning. Aldas föräldrar voro af de såkallade klosterbönderna, som till ett litet antal bodde uppe bland bergen. Det behöfdes också icke mycket folk för att sköta det obetydliga landtbruket här, och klostrets egentliga egendomar voro belägna på Piemonts och Lomberdiets rikaste slätter. Här up: pe var emellertid förhållandet det att öfverallt der det fanns ett stycke wjpodlad mark, en stuga och några menniskor, så tillhörde alltsammans klostret. Giacometto, som ej mer egde hvarken slägt eller förildrar, ver naturligtvis också klostrets egendom och användes för att vakta dess tel