Aftonbladet – 30 december 1863, sida 2

fullkomligt rätt. Alpflickorna äro visserli gen friska och glada, men små, groflemmade och undersättesiga, och hos dem återfinnas, jag vet ej af hvilken orsak, sällan de öfriga italienskornas vrckra regelbundna drag. Således bör man lätt kunna föreställa sig hvilket sorl af beundran som väcktes bland de på torget i S:t Ambrogio församlade fransmännen, hvilka hvarje torgdag sammanträffade der, mindre för att beundra än för att klandra och fördöma landsens döttrar — då en morgon på detta samma torg visade sig en ung flicka af omkring 17 ärs ålder, temligen lång, med en på en gång fin och fyllig växt, och med händer och fötter som sjelfva deottningen vf Frevkrike kunnat afundas henne. Och ett sådant snsigte. en sådan skönhet! Ett ensigte med så lifliga ögon, så behagligt leende mun, omgitvet af så rent mörkbruna hårflätor, att det skulle kunnat kallas fransyskt, om icke den rena profilen, den höga, släta pannan och den runda hakan tydligt visat )ennes itelienska härkomst, Den korta klädningen. det trångt åtsittande, svarta sammetslitvet. den grofva, mörkröda halsduken, hvilken cå att säga utgjorde ramen till hennes förtjusande ansigte, visade henne vara en tAlpigiana, en alpherdinna. Ett sorl af beundran uppstod biand soldaterna, de ropade på hvarandra, pekade på den vackra flickan, omringade henne och skyndade att på kortare tid än hon kunde hunnit läsa sitt ave, uppköpa hela hennes förråd af ägg och mjölk med flera landtmannavaror. De otaliga frågor och artigheter, som slösades oå henne, tillika med de upprepade inbjudningar än hit och än dit, hvarmed hon bestormades, kunde hafva varit mer än noj ör att göra den erfarnaste verldsdam helt förlägen och ännu mera att skrämma en ung och bly; landtflicka. Men denna, ehuru son visserligen rodnade och nedslog ögonen. och endast fåordigt besvarade främlingarnes ipörjsmål, visade sig dock hvarken förvåvad eller förlägen. Det syntes som om hon,