Aftonbladet – 29 december 1863, sida 3

enligt tryckt program utfördes af medlem mar af hr v. Schantzs orkester. När samlingen var vära nog fulltalig, an kom hr Blanche. Han mottogs vid ingån gen af inbjudarne och infördes af dem, un der det orkestern spelade den af honom sjel komponerade marschen ur Engelbrekt oct hans dalkarlar, till salens fond. Han mot tog der välkomsthelsningen af hr P. R Teremeden. Sedan gästen fått tillfälle att helsa på sin: många värdar intogs en väl anordnad sexa Hr Tersmeden beträdde derefter, jemte h Blanche, talaretribunen och uttalade i hjert liga och formsköna ordalag de närvarande: känslor för sin gästs offentliga och enskilds personlighet, önskande honom glädje oc tycka på färden, förtröstande att han aldrig i södera skulle glömma fosterjorden, oci försäkrande slutligen om den glädje, hvar med man en dag skulle helsa honom åter. Denna skål åtföljdes af trefaldiga liflige hurrarop. Hr Bjursten uppläste härefter följande af honom författade verser : Farväl, farväl! Om ock en afskedstår I glaset faller, då du från oss går, Med samma hjerta skall du — så vi hoppas — Dock återvända hit, då våren knoppas. Och hvem kan undra, om du längtar ut Från nordens långa vinternatt till slut, Om du en gäng vill pröfva hvad det gäller, Att slumra in vid Arnos kaskateller. Vår riksdag — längst af alla verldens dar — Dig håller nu ej längre fjettrad qvar; Nyss från de fyra stånden frälsad vorden, Du flyr från vintersolständet i norden. Väl har man sagt, du stadsfullmäktig är Och borde såsom sådan stanna här; Men men kan ju ej slita ut sig heller För alla dessa dagens bagateller. Hur skall din tidning gå? Det vete f—n, Om Carlo får gå på, som han är van; Jag fruktar att han, såsom din fullmäktig, Går med en hel hop röda planer drägtig. Men skulle han för yfverboren bli, Till dig i Rom telegrafera vi, Att från den strand, der Tiberrs vågor rulla, Du honom sända må — en påflig bulla. Skarpskytteskaran gråter nu på strand Och sträcker dig till afsked varmt sin hand, Mån — gudskelof — ej öfvergifven vorden, Ty Julivin Sidus glänser än i norden Och Mankell våra leder föra skall, Ty stridens dansar — det är just hans kall. Och mot hans danskonst tystnat har det dolska Förtalet, sen han nyss sig tog — en polska. Ska vi få krig i vinter? Hvad vet jag? Det honglar hit och dit hvarenda dag. Vi få väl ej se slutet uppå schismen Och f—n vet, hvart han vill, Skandinavismen. Men kommer du nu snart till Köpenhamn, Så sträck mot danskarne en brodersfamn, Och säg dem du — hur ödet vänder stäfven — Att nordens enhet är dess framtid äfven. Och får du se das grosse Vaterlands, Så helsa det från Gustaf Adolfs strand Och fråga, hvarför just Germania törstar Ått ständigt öka sina dussin-förstar. Ja, fråga dem, om ej det finns en jord, Mer värd ett härskri nu, än just i nord; Och om en nationalitet skall frälsas, Hvarför ej ta då, par exemple, Elsass? I Östersjöprovinserna också Det talas mycket tyska. Bed dem då tt, värdigt sin nation, mot öster rigta tt anlopp nu, och ej i striden svigta. Och fråga dem, om det är tysk reson, Att se förblöda tyst en hel nation Och hjelpa till att vödlarne betjena Och dock om frihet ideligen skräna! Ack, öfverallt får du se sorg och split! sRättvisant — aad Platin — hör icke hit, Och jorden är ju dömd att lida mycket, Så länge väldet herrskar och — godtycket. Studera folken du, och hvart du går, Du finna skall, att endast ett består; Den satsen, att det rätta och det sanna Skall martyrk:onan fläta åt sin panna. Du finna skall i söder, som i nord, Att hatadt evigt är det fria ord, Och att den, som de storas gunst vill söka, Han måste lära sig att ryggen kröka. Du finner att i verlden, nu som förr, Står evigt öppen Janitemplets dörr, Och våldets jättar Pelion på Ossa Uppstappla än, att gudaborgen krossa. Men då din väg du rysande har ställt Förbi det snart förblödda Polens fält, Der en förbannelse för sekler hvilar Och hämndens genius hvässer sina pilar. Hvarfrån det hörs ett enda jemmerskri, Med seklets marter pressade uti, Der mödrar irra, bleka, öfvergifna, Med vridna händer och med lockar rifna. ), fråga då dig sjelf, om sådant var ot stora tidehvarf, soc: skrutit har; rj, om ej hämden skall sin flygt bevinga, m det ej snart, ja snart till doms skall ringa! Till doms, ej blo3 för våldet, som förödt, Som sargat offrecisen det ren förblödt; Nej — ock för hela denna tid, som frossar eh blott för njutningar på pungen lossar. It something rotten is in Dänemark, Så sad prins Hamlet förr. — Och trädens bark Afskalas väl uti de djupa lunder, Men kärnan — hoppas vi — är frisk erunder. Farväl, o broder! tag mitt afskedsord, En helsning från de fria män i nord, Till Arnos kronor, med så mången skald i, fill Romas tempel och — till Garibaldi. Var viss, du älskad är! — och vintern lång, Vi skola se med saknad mången gång, Då vi ibland till Djurgåln oss förvilla, Hur hon står stängd och öde nu, — din villa. Hur många toner från en fri natur Du gaf oss. — Aldrig sjöng du uti bur. Hur lycklig du, som ej behöft dig närma De nådesolar, i hvars sken de svärma, Dagsländorna, — och släppa litet stoft Från purpurvingen, — litet ambradoft; Som rökelse åt den, som makten eger. — Nej, fri du var — och valde sjelf ditt läger. Som du, jag funnit har, att på vår jord, Ett värdigt mäl blott finns: det fria ord, Och tankens s: grar, och den eld, som manar Till strid mot allt hvad våld och fördom danar. Så har du tänkt — och derför dricka vi Din ekål i botten. Må du lycklig bli — Då vi i snöslask våra toddar blanda, Du dricker iskyldt vin på din veranda. Men ej du glömmer vännerna i nord — Du en kompass tar med till söderns jord I hsertat sitter den och nekar serna —