Rikets ständers ofvanåberopade skrifvelse, antagen under loppet af Mars månad 1830, lyder sålunda: S. A. K. Uti till rikets ständer, under den 13 Febr. sistl. år aflåten skrifvelse har E. K. M., bland annat, i betraktande af de förändringar, som emellan riksdagarne kunna inträffa både i handelns allmänna gång och uti reciprocitetsförhållanden till främmande nationer, i följd af hos dem vidtagna på Sverges handel verkande författningar, i nåder täckts ånyo fästa rikets ständers uppmärksamhet på nyttan deraf, att rikets ständer till E. K M. öfverlemna att inom bestämdt maximum förhöja tullen å inkommande varor; och få rikets ständer, som under den 19 sistl. Februari till E. K. M. i und. öfverlemnat det af rikets ständer u pgjorda förslag till blifvande tulltaxa, härmed till svar å högstberörde nåd. framställning, i und. anmäla, att, då rikets ständer uti den sklunda aflemnade tulltaxan icke ansett sig konna annorlunda bestämma tullen å varor, än såsom ett maximum af hvad de, efter närvarande förhållanden, i egenskap af tullbevillning åtaga sig, men det på E. K. M. allena ankommer att, i afseende å utländska makter, förskaffa en för svenska handeln förmånlig reSprocitet, hafva rikets ständer skolat hos E. E. M. i und. anhålla, det täcktes E. K. M. vidtaga alla de mått och steg, som i afseende härå äro med landets bästa förenliga, samt få derjemte till E. K. M. öfverlåta rättigheten att, efter vederbörandes hörande, minska eller nedsätta den i tulibevillningstaxan utsatta tull.4 Såvida detta rikets ständers beslut icke blifvit sedermera upphäfdt, hvilket ej är fallet, så lära nägra vidare diskussioner rörande K. M:ts rättighet i denna del ej behöfvas, hvaremot de tidningars beteende, som karakteriserat regeringens utöfvande, utan anmärkning från ständernas sida, af denna sin hittills obestridda rättighet sisom ett attentat å la Bismarck, 0. a. v. utgör blott ett nytt utdrag af obetänksamhet, parad med råhet. Sednast skrifves i Posttidningen i samma ämne följande: Den fullständiga bevisning, som meddelats i Posttidningen för det grundlagsenliga i denna (regeringens) rättighet (att nedsätta tullafgifter) har icke kunnat öfvertyga de få tidningar, som förut påyrkat motsatsen. Något annat kunde svårligen väntas, enär denna opposition framkallats ingalunda af konstitutionella skrupler, utan endast af ömhet om protektionist intresset. Det egendomliga af denna nya opposition är också att den klagar öiver för låga skatter och för billiga lefnadskostnader, och att den har till syfte att beskatta eller betunga den stora allmänheten till förmån för vissa gynnade intressen, således just motsatsen af det som brukar utgöra en folklig oppositions syften och föremålet för dess klagan. Om några konstitutionella skrupler funnits, så hade de väl bort kunna lugnas af det medvetande, att alla de myndigheter, hvilka uteslutande ega bestämma hvad som är offentlig rätt i Sverge, redan afgjort denna fråga. Dessa myndigheter äro K. M:t och rikets ständer samt i vissa fall å de sednares vägnar konstitutionsutskottet. Nå väl, vi skulle kunna gå tillbaka så långt som helst i vår riksdagshistoria, utan att anträffa någon meningsskiljaktighet i detta afseende. Mest betecknande är dock hvad som skedde vid sednaste riksdag. Ty ehuru regeringen nedsatt åtskilliga vid 1858-60 årens riksdag beslutade tullafgifter, så hafva hvarken rikets ständer eller deras konstitutionsutskott deremot framställt någon anmärkning, utan medgifvit lagligheten och befogenheten af denna åtgärd. Men de hafva äfven direkte med uttryckliga ord erkänt den, såsom vi snart skola visa, då vi måhända något omständligare skola behandla denna fråga. Finnes det någon förnuftig, som kan låta inbilla sig att rikets ständer skulle i femtio år varit okunniga om vidden af sina konstitutionella rättigheter och icke ens blifvit derom påminta af den fordna liberala oppositionen, utan först nu derom erhålla upplysning af den nymodiga oppositionen, som arbetar för skatternas höjande och nya privilegiers införande ?