äro gifna, såsom rörande den s. k. allmänna! bevillmngen — när så nödigt pröfvas lindra! bördor (hvilket äfven sketti fråga om chartasigillata-afgifter), allrahelst då detta sam-i manhänger med den ekonomiska lagstiftnin gen, hvilken helt och hållet tillhör konaungen. Också har D. A. sjelf ej tilltrott sig ett konseqvent tillämpa sin sats om ständeraas envåldsmakt i beskattningsfrågor, t hvarföre skulle då, säsom Allehanda me gifver, de 8. k. ordinsrie skatterna (t. ex. matalspenniogarne) vara på något sätt beroende af konungen? — Men man behöfver lyckligtvis i ett så öm tåligt ämne ej taga sin tillflykt till långa och spetsfundiga deduktioher, ty frågan är längesedan afgjord både genom en långvarig praxis och genom statsmakternas egna förklaringar vid många tillfällen. Såsom vägledning för Dagligt Allehandas forskningar i detta hänseende taga vi oss friheten rekommendera en genomiäsnivg af ri kets ständers skrifvelser i ämnet, äfvensom en jemförelse mellan dessa skrifvelser med åtföljande tulltaxe-förslag, samt de seder mera på grund häraf utfärdade författningarne. N. D. A. skall deraf behaga finna att vid mångfaldiga tillfällen, eller nästan vid hvarje riksdag allt sedan början af vårt nya statsskick, och således längt före den tid, då den ytlige frihandlaren, hvilken nu gör Allehanda och dess patroner så mycket förtret, härvid utöfvade något inflytande, nedsättning eller borttagande af tullafgifter blifvit af K. M:t beslutna och at rikets ständer godkända eller lemnade utan anmärkning. Bland mängden af dessa åtgärder vilja vi nu blott angifva några få af de vig tigaste på sednare tider. Så yttrade t. ex. rikets ständer 1945 i sin skrifvelse med förslaget till tulltaxa, att densamma blifvit bragt i öfverensstämmelse med de derom af K. M. efter taxans utfärdande redan, enligt allmänna kungörelser och cirkulärbref, vidtagna Jemkningar m. m. Genom kungörelse den 13 December 1853 nedsattes tullen för salt och ved. Vid tulltaxans utfärdande 1854 vägrade K. M:t sankt:on på rikets sväders beslut om utförseltull för bräder och plankor af gran och furu samt på införseltull (för mer än ett år) på ull. Den 26 September 1855 medgaf K. M:t tullfrihet för en mängd af de wigtigaste lef nadsförnödenheterna och lysningsämnena, hvil ket beslut sedermera förnyades intill stadgandena härom upptogos i tulltaxen 1857. Vid utfärdandet af tulltaxan 1860 vägrade K. M:t sanktion på rikets s änders förslag om återupptagande at tull för ost samt mjöl och gryn, äfveasom får jernoch ståltråd, samt om förhöjd tull för siden, balfsiden och vissa slags bommilsväfnader. Då vi förmoda, att till och med N.D. A. lärer medgifva, att rikets ständer sjeliva äro behöriga domare rörande deras egna rättigheter, och då rikets ständer icke allenast lemnat utan anmärkning alla dessa regeringens åtgärder, utan ock, säsom vi nyss visat, positivt mecgifvit deras befogenhet samt derefter rättat sina beslut, så borde väl också härigenom all vidare tveksamhet i detta hänseende vara undanröjd. Men om D. A. icke ens skulle låta sig nöja härmed, så hoppas vi dock, att derest det kan visas, att rikets ständer alldeles klart och bestämdt antagit och förutsatt att konungen eger makt att göra tullnedsättningar, och derest ett så dant antagande och en sådan förutsättning egt rum just nu vid denna sedaaste riksdag, då protektiovisterna lyckades vinna några fördelar, så måtte väl ätminstone detta bevis vara äfven för D. A. tillfyllestgörande. Nå väl! Vi skola nu hafva ären framlägga detta bevis. I sin underdåniga skrif velse rörande beräkningen af tullinkomsterna vid denna riksdag hafva rikets ständer yttrat, att då antagligt är, alt ylterligare ned sällning i tullsalserna för vissa artiklar, må med anledning af den ifrågasatta handels och sjöfartstraktaten med Frankrike komma att ega rum?, så hafva rikets ständer anseit skälsgt nedsätta den beräknade summan med 500,000 rdr. Då nu detta gäller för den med 1864 ingående statsregleriugsperioden, och säledes för tiden innan rikets ständer härnäst sammanträda, så torde N. D. A. benäget upplysa hvem det kan vara, om ej konungen, som skulle vidtaga de af rikets ständer sålanda förutsatta och beräknade tulluedsättningarna. Lägg nu slutligen härtill, act i sjelfva formen för rikets ständers framstål!lningar i detta ämne ännu elt yt ligt bevis på deras natur att at K. Mits pröfning och fastst nes, enär nemligen rikets et gifva förslag will tull lerdånig1 het anhälla att dessa förslag mätte vinna nådig : fastställelse?, di deremot rörande allmänna be1 villningen det heter ?att K. M:t täcktes låta! hvad rikets ständer såbkmda härom besluti alimän efterrättelse kungöra?; och man lä då icke kunna undgå att af allt detta finna och huruledes D. A:s anspråksfulia uppträdande i deana sak vittnar om alltför liten iasigt 1 ämnet, men desto mera om ett häftigt begär att genom falska beskyllvingar för godtycke och obehörig makllystnad söka väcka bitterhet mot regeringen och synnerligen mot en af dess medlemmar. Rörande samma ämne läses i Göteborgs Hanrelstidning: Då jag af Handelsoch Sjöfartstidninens gärdagsnummer funnit att K. M:ts ättighet att nedsätta tullafgifter blifvit af vissa tidningar bestridd och dess grundlagsenlighet dragen i tvifvel, vill jag erinra derom, att rikets ständer vid 1828 års riksdag uttryckligen förklarat att de af dem beslutade tullsatser äro att anse såsom maxima af den tullbevillning de sig åtega, hvarjemte ständerna i de mest bestämda ordalag till K. M:t öfverläto rättigheten att minska eller nedsätta tullafgifterna. Jag bifogar den dei al bihangebd till riksståndens protokoller, hvaruti ständernas skrifvelse härom är intagen, och tecknar högakt